Man skall inte lägga för stor vikt vid utseende, det vet vi alla. Men när blev det fel att bli bekräftad i sin känsla av glädje över att ha något fint på sig eller att ha lyckats med en frisyr?
Alva ville idag ha flätor sammansatta i en knut i nacken, eftersom de skall springa ett skollopp i skolan och hon ville inte bli störd av att få håret i ansiktet. Jag fixade så gott jag kunde och Alva var mycket nöjd med resultatet. Hon speglade sig länge och kände sig väldigt fin.
”Nu är jag verkligen redo att springa”, sa hon och speglade sig lite till.
Jag sa något om att fröknarna nog skulle tycka att hennes frisyr var fin, men detta avfärdade Alva bestämt. Fröknarna kommenterar nämligen aldrig hur barnen ser ut. ”Jag tror inte att de tycker att någon är fin, de säger i alla fall aldrig det”, sa Alva lite nedslaget.
Nu vet ju jag att det tillhör dagens pedagogik, att inte kommentera kläder och utseende så som man kanske gjorde när jag var liten. Istället skall andra saker bekräftas och uppmärksammas. På det hela taget tycker jag att det är bra. Men, kan det vara så att det går till överdrift när barnen aldrig får höra att de är fina? Skulle man kunna tänka sig att ha någon slags balans i bekräftelsen kring att barnen är kreativa, fantasifulla, noggranna och allt vad det kan vara och att de faktiskt också kan ha fina kläder eller frisyrer eller annat som barnen själva känner sig stolta över?
Det är en svår fråga. Utseende spelar ingen roll, det är sant och visst, men nog måste barnen ändå kunna få lov att känna sig både vackra och tuffa utan att det skall vara fel? Mår vi inte alla bra av att känna oss nöjda och glada med hur vi ser ut? Som vuxna är det meningen att vi skall kunna se alla de delar med oss själva som vi är nöjda med och som vi tycker om. Varför vill vi då ta ifrån barnen deras förmåga att tycka att de själva är fina? Är inte det en del i hur vi skapar dåligt självförtroende?
Nej, jag tror på balansen. Hylla barnen för alla deras fina sidor, både de inre och de yttre, så ger vi dem fler nycklar till att bygga ett bra självförtroende och verktyg för att möta vuxenvärlden.
Du har så rätt Linnéa!
När mina barn växte upp var jag noga med att berömma dem; för uppförande, nya lärdomar, men även att tala om för dem att de var vackra – i mina ögon. Åh! Vad fin du är! kunde både jag och deras pappa säga; men även på dagis eller i skolan kunde barnen få beröm för nya snygga kläder av personalen. De bekräftades! Och vi är inte bara det vi kan eller står för. En ny tröja är värd att uppmärksammas. Barnet har antingen önskat sig den eller blivit väldigt glad för den. En glädje som man gärna vill dela – en kommentar från någon – det är delat!
PS – jag har lagt upp en länk till din sida från min egen hemsida. Jag kunde inte längre hålla mig. Jag älskar att läsa det du skriver.
Christine
Men åh, jag blir nästan tårögd av ditt beröm. Tusen tack vad glad jag blir över att du vill läsa det jag skriver! Skall genast gå ut och kika på din sida också.
Kram Linnéa
Hej Linnéa
Hoppas att allt är väl med dig och att du är på bättringsvägen.
Jag har ett litet tips som du kanske kan lägga ut på din Blogg – det finns en app för iPhone i Appstore – iTranslate Voice – en helt underbar ”räddningsplanka”. Kruxet är bara att man måste var uppkopplad när man använder den.
Ha’ en skön Pingst! Krya på Dig!
Kram
Christine