Glädje och sorg

Igår var en glädjens dag i och med att Högsta domstolen i USA beslutade sig för att legalisera samkönade äktenskap. Det var inte en dag för tidigt kan man ju tycka, samtidigt som man får vara tacksam över att dagen alls kom. En del bakåtsträvare beklagade sig naturligtvis och hävdade att USA nu är ett förtappat land, likt Sodom och Gomorra och att de tänkte emigrera till Canada. Lite lustigt kan man tycka eftersom Canada godkände samkönade äktenskap redan 2005…

Samtidigt som vi dansade jubeldanser för att homosexuella nu har samma rätt att besegla sin kärlek genom äktenskap som heterosexuella, fylldes vi av fasa, sorg och skräck över de attentat som utfördes av Jihadister i Frankrike, Tunisien och Kuwait. Tidningarna larmade om att turister är nya terrormål och statsledare gick ut och fördömde handlingarna å det kraftigaste. Panik och kaos hotar att bryta ut och många människors hat späs på. Jag tänker att om jag är rädd och förtvivlad, hur måste det då kännas för de muslimer som inte har ett dugg att göra med de snedvridna ideal Jihadisterna verkar stoltsera med? Fanatiker sprider en skev bild av islam och dess utövare och skapar ännu större klyftor mellan människor och kulturer, vilket tydligen skall vara ett av deras mål. Gårdagens, och liknande, illdåd är en sorg och en katastrof på mer än ett sätt.

Det sägs att hotellet där en del av skjutningarna i Tunisien skedde är spanskägt. Spanien höjer nu beredskapen för terrorattacker till nivå fyra. Jag undrar dock hur man kan förväntas avvärja attacker som sker på en strand, eller vart som helst på offentlig plats för den delen. Skall varenda människa som visar sig ute visiteras för att man skall säkerställa att inga vapen har tagits med?

Världen vi lever i idag känns hård och kall, dessutom i allra högsta grad farlig. Det finns stunder då jag nästan panikartat undrar vad sjutton jag tänkte på när jag satte ett oskyldigt barn till världen, utan att på något vis kunna säkerställa barnets hälsa eller just säkerhet. Ingenting kan jag garantera, mer än det faktum att vårt lilla knyte, precis som alla andras små knyten, kommer att få törnar och tvingas skaffa sig tjock hud och mycket skinn på näsan för att klara sig någorlunda. Det är en alltigenom sorglig och hemsk tanke.

Nu skall jag försöka dansa ytterligare något i glädje för det som är ljust och fint och försöka låta bli att tänka på det mörka och hemska.