Stanna kvar eller åka iväg. Den ständiga frågan känns det som. Ända sedan jag fick veta att jag var gravid har jag velat ge Alva ett fast föräldrahem. Att hemmet där hon växer upp skall få finnas kvar, vi skall finnas där, hennes rum skall alltid få vara hennes rum. Det har känts väldigt viktigt för mig, som inte alls växt upp så, men kanske ännu viktigare för maken som har haft det så och älskat det. Att ha kvar vårt hus har därför varit en stor ambition för oss, samtidigt som nyfikenheten och reslusten ligger och retar och pockar på uppmärksamhet.
När vi bestämde oss för att dra till Spanien på obestämd tid valde vi alltså att ha kvar vårt hus i Göteborg. Det kändes bra att veta att det fanns där att komma hem till om vi ville. Och det visade sig att det ville vi ju, eller framförallt Alva. Hon trivdes aldrig riktigt bra med livet vi levde i Spanien. Hon tyckte inte om att vi inte bodde tillsammans och hon avskydde att hon blev så bunden vid oss igen, att hon aldrig kunde röra sig fritt. Hon gillade inte heller känslan av att vi egentligen inte hade ett hem. Vi hade en bostad, en plats där vi hade kläder och där vi sov men inte så mycket mer än så. Just den grejen tyckte även jag var jobbig, att så tydligt bo hos någon annan, att inte känna att man var hemma där man bodde.
Allt i Spanien var ju såklart inte dåligt, vi älskade vissa bitar med det, Alva också. Men tyvärr vägde det negativa över. Istället började vi få en del andra alternativ presenterade för oss. I väntan på beslut flyttade vi hem till Göteborg igen. Väl här kände vi att nej, vi vill faktiskt vara kvar hemma ett tag nu och inte dra iväg igen precis nu. Alva behövde få komma tillbaks till skolan och kompisarna och hon hade ingen som helst lust att åka iväg igen annat än på semester möjligen. Vi valde att lyssna eftersom det i allra högsta grad påverkat henne om vi kört över henne och dragit iväg någon annanstans och tvingat in henne i ny miljö, ny skola osv.
Och så sitter man nu här då och känner att hemma känns väldigt bra på massor av sätt, men man skulle ändå vilja testa… Ja jag kan räkna upp iallafall fem platser jag skulle kunna tänkt mig nu på studs, om vi bara kunde bo där tillsammans. Men jag vill inte slita upp Alva. Stanna eller åka… Ja ni förstår.
Nu har vi i alla fall bestämt att vi inte skall åka någonstans på ett tag. Alva skall få lugn och ro här hemma. Hon har med mycket lillgammal röst deklarerat att ”jag är nog inte lika intresserad av att bo någon annanstans som ni. Jag vill vara hemma, fast jag vill snart ha semester…”
Jag tycker att man som förälder måste lyssna på sina barn i sådana här frågor. Alla barn fungerar olika. För många är det en enorm tillgång och fördel att få bo i olika länder, få lära sig nya språk och allt vad som medföljer en flytt, men för andra passar det inte alls. Det kan till och med vara förödande. Alva tillhör tyvärr den senare kategorin, i alla fall nu, kanske det ändras när hon blir lite äldre. Så, min och makens lust att röra på oss måste kvävas i sin linda och läggas till vila ett tag framöver.
Kloka föräldrar 🙂 men jag uppfattade att er start med Spanien grundade sig i Alvas hälsotillstånd där astman inte är lika betungande i varmare klimat så som den är vintertid i Sverige. Hur mår Alva nu då det är så kallt ute? Har ni funnit någon annan lösning för att hon ska få må bra i vårt kalla klimat? Har själv en vän med barn som har astma och är därför nyfiken då detta barn även han lider.
Tack, vad snäll du är 🙂 Ja det stämmer, vi bestämde oss för att flytta för att Alva har svårt med astman på hösten, vintern och tidig vår här i Sverige. Hon fick lite problem när vi kom hem, men har nu fått nya och starkare mediciner som gör att hon faktiskt klarar sig rätt bra. Det känns dock inte så bra att hon ska behöva sånt för att må bra, när hon fungerar så mycket bättre i varmare klimat, men samtidigt känns det som att det är ännu viktigare att hon mår bra psykiskt. Just nu vill hon verkligen vara hemma, så då får det bli så, men vad som händer i framtiden vet vi inget om… 🙂 Vi vill inte göra upp planer för resten av våra liv utan försöker hänga med i nuet och vad vi alla mår bäst av i stunden som är (visst vi tänker väl lite framåt också), men att bestämma att så här skall det vara nu och för alltid funkar inte i praktiken, i alla fall inte för oss.