Lite vänlighet – trots språkförbistring

Min stora sorg är att jag befinner mig i Spanien och har inte varken tid eller ork nog att lära mig spanska ordentligt. Det har visat sig att det finns gränser för vad man hinner med, till och med för mig som jämt tror att jag skall få till och mäkta allt. Min gräns gick tydligen vid att läsa heltid på universitetet samtidigt som jag skall skriva och sköta mitt företag, samt ensam ta hand om en sjuåring som tagits bort från allt och alla hon känt och har placerats i ett nytt land – med allt vad det innebär. Dessutom har jag sådan sömnbrist att jag knappt ens vet vad jag heter längre. Så, att lära mig spanska känns för stunden totalt uteslutet.

Till alla som känner att jag blivit asocial vill jag be om ursäkt. Det finns så många fantastiska människor här och jag är glad och tacksam över att jag fått träffa dem, men precis just nu finns det inte rum för att umgås särskilt mycket. Samtidigt försöker jag ändå bygga upp ett liv för mig och Alva här och det går bättre än vad jag trott. Jag får så mycket hjälp från oväntade håll och det värmer verkligen mitt hjärta. Att okända människor sträcker ut händer för att hjälpa och stötta till höger och vänster, det är fantastiskt! Tänk om alla människor som kom till främmande länder fick samma välkomnande och hjälp. Jag känner mig så totalt oförtjänt av omtanken och vänligheten jag fått ta emot, och det verkligen inte bara av andra svenskar här nere, och önskar att jag kunde skänka den till de som forcerat hinder och utstått prövningar som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kan bara hoppas på att jag får chansen att återgälda all vänlighet som visats mig och mitt barn.