Tjuvar i köksträdgården

19 jul 201719 jul 2017 LinnéaDitten och datten

Sommaren är i full gång och vi har flyttat till vårt näste i Hunnebostrand på heltid. I Göteborg har vi visserligen balkong men här i vårt andra hem har vi trädgård, altan, bärbuskar och en egen liten köksträdgård. Man kan inte säga annat än att det smäller högre än en sketen balkong i stan. OK, kanske inte så sketen, men ändå.

Jag njuter i fulla drag av att kunna trampa ut i tofflorna med saxen i högsta hugg och gå lös på allt som växer. Jag skulle kunna säga att jag lägger ner det jag skördat i en liten korg och att jag med den blommiga klänningen böljande runt benen dansar in i köket för att förbereda maten, men det hade varit ljug. Fullt så romantiskt rosaskimrande är jag inte. Jag är mer av en ”trasiga jeans-människa” som på sin höjd kan tänkas ha lite avskavt nagellack kvar på tånaglarna. Tjusigare än så blir det sällan, om jag inte har fått något tillfälligt ryck och spenderat en hel dag med att skrubba, måla och fixa med kroppen, vilket händer kanske fem gånger om året eller så.

Så, med saxen i näven gick jag, utan klänning, idag ut för att bärga lite persilja och annat till salladen i köksträdgården. Längs med kanten, utanför alla grönskande ätliga blad, har vi jordgubbar och i år har vi varit välsignade med en hel massa av de röda, svällande bären. Mums att gå och plocka åt sig när man blir lite sådär sugen. Sugen är precis vad någon har blivit under natten verkar det som, för en av de största gubbarna, en av de Alva gått och sett ut åt sig själv men väntat med att plocka för att den skulle få lite mer sol på sig först, har blivit tuggad på! Den sitter kvar på plantan och delar av den är oäten, men den har liksom blivit tuggad på runt om.

VEM är det som gör så här? Eller snarare VAD? Rådjur har vi inga här och de hade väl snarast tagit hela plantan, sniglar har vi inte heller. Jag tippar på måsar, men är inte säker. En tjuv i kökslandet har vi i alla fall.

Nya tider – hejdå Spanien

31 jan 2017 LinnéaFlytta till Spanien

Som många av er redan vet är äventyret i Spanien över för vår del. Vi känner oss helt färdiga med Spanien och kommer bara återvända på semester. Man skall visserligen aldrig säga aldrig, men det är så vi känner just nu. Vi längtar efter andra saker och har andra inriktningar i livet nu. När vi fick förfrågan om att vara med i Familjer på Äventyr (den säsong som går nu) kände vi att nej, det vill vi inte och nej vi vill faktiskt inte ens vara kvar i Spanien. Vi var mätta och färdiga och redo att gå vidare.

När vi kom hem sålde vi vårt hus eftersom vi kände att vi var färdiga även med att vara husägare. Istället förverkligade vi en annan dröm, nämligen att ta över min mormor och morfars ställe som jag berättade om i förra inlägget. Vi bor i lägenhet i Göteborg och lever vår vardag här, reser en del och så lever vi drömliv bortom vardagen i Hunnebo. Just nu är det perfekt.

Hur det nu är så samlade vi på oss en hel del erfarenheter i Spanien som vi är oändligt tacksamma för. Vi är så glada att vi gjorde det, att vi vågade. Det finns ingenting att ångra, vi är lyckligt lottade som fick vara med om allt vi var med om och som har alla våra minnen från ”äventyret” kvar. En hel del av det vi tog reda på och satte oss in i finns dokumenterat här på bloggen och ni är många som tittar in för att ta del av informationen varje dag. Det är jag glad över! Nu kommer jag att så sakteliga flytta över informationen till en sida som heter Till Spanien och börja med lite annat här. Inläggen här kommer finnas kvar, men för information om Spanien hänvisar jag alltså nu till den andra sidan istället.

Jag hoppas att ni som kommer hit vill fortsätta göra det för att se vad jag hittar på istället, läsa om Hunnebostrand och allt annat som kommer dyka upp här.

Hunnebostrand i hjärta och själ

30 jan 2017 LinnéaHunnebostrand

Det finns få platser på jorden som jag älskar, där jag känner mig hemma. Det finns många ställen jag besökt där jag kan hitta ett lugn och där jag kan hämta krafter, men att känna sig hemma är en annan sak.

En av platserna är Hunnebostrand. Jag har stark anknytning dit. Min mormor och morfar är därifrån, jag själv har vuxit upp där. Inte en sommar i mitt liv har gått utan att den spenderats i Hunnebo. Under många år i barn och ungdomsåren bodde jag där permanent. När jag var dryga nitton år flyttade jag sedan därifrån och gav mig ut på resor i världen, men en del av mig stannade kvar.

Även om jag inte skulle vilja lämna det liv jag har byggt upp med min familj nu i mer mogen ålder så är vårt ställe i Hunnebostrand fortfarande en kär plats att återvända till för vila och rekreation. Vi har haft förmånen att ta över min mormor och morfars ställe och har det nu som en extrabostad kan man säga. Vi är där var och varannan helg och all ledig tid vi kan avvara spenderar vi i vårt sommarparadis där vi lever vår sommardröm, fast året runt. Tacksamheten är enorm!

Jag önskar att alla människor fick ha en plats de kunde känna så för. En plats som liksom lyser upp hjärtat i mörka stunder, ett ställe som får läpparna att krökas uppåt i ett nöjt leende vid blotta åtanken av det. Jag önskar att alla finge ha sitt eget Hunnebostrand.

Vinterdag i Hunnebo

Hunnebostrand och det bästa av Sverige.

18 jan 2015 LinnéaDitten och datten

Alva har varit bortrest över helgen, hon har gjort vackra Hunnebostrand osäkert. Eller snarare, enligt henne själv, gjort Hunnebo säkrare. Hon har nämligen varit ute och spanat efter mystiska saker. Med sina detektivredskap i högsta hugg har hon granskat minsta granitfläck minutiöst och skrivit upp allt som verkat misstänkt. Men det enda hon hittade var misstänkt mycket vind.

Vidare har hon planerat för hur hon ska ha det i sitt egna rum nu i sommar när hela familjen (jag, Alva och maken) kommer att bosätta oss där för ett par månader, innan vi drar tillbaks till Spanien igen. Den svenska sommaren vid västkustens pärla får man bara inte missa.

Det känns konstigt att tänka på att vi nu kommer att få ut det allra bästa av alla platser vi vill vara på. Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det hela. Om två veckor åker vi. Galet.