Jag har hört det berättas många gånger, att tiggare fryner på näsan och går och kastar mat som de får till skänks av välvilliga människor. Jag har själv gett tiggare mat och blivit bortviftad. Och visst, det känns kanske lite otacksamt och man kanske känner sig lite stött. Här försöker man hjälpa och så vill de inte ha det man erbjuder!

Men, om vi ska tänka ett extra varv nu innan vi börjar förfasa oss över dessa gräsliga tiggare som sitter överallt och ger oss dåligt samvete. Vad är det folk brukar opponera sig över mest i sina invändningar om huruvida det verkligen är nödvändigt för dem att sitta där och se lidande ut? Jo, ett av de argument mot att tiggarna egentligen inte skulle behöva sitta där de sitter är att de då och då syns med mat, från tex McDonalds eller någon annan skräpmatkedja som de inte borde ha råd med att köpa. Skulle det då inte kunna vara så att de inte vill ta maten för att folk inte ska tro att de har mer än vad de har om ni förstår vad jag menar?

Vidare tänker jag att vem som än klarar av att sitta ute på marken på en pappkartong i regn, storm och vinterkyla, för att skrapa ihop lite pengar är värd alla pengar de kan få ihop och mer därtill, alldeles oavsett om de egentligen har bil, iPhone och bra kläder ”i smyg”.

Idag såg jag en kvinna sitta och skaka på sin kartongbit medan jag stod och väntade på att möta upp en tjej som skulle köpa lite hästgrejer av mig. Jag håller ju på att sälja av en massa saker nu innan vi flyttar. Hur som helst, jag tyckte så synd om kvinnan att jag gick in och köpte en Big Mac-meny och en stor kaffe till henne på just McDonalds som låg precis bredvid där jag stod. Jag gav kvinnan påsen med mat och kaffe och några mynt därutöver. Kvinnan viftade inte bort mig. Hon tog darrande emot påsen och fick fram kaffemuggen som hon genast började värma sig på. Sedan började hon gråta, samtidigt som hon tackade mig varmt och innerligt. Där stod jag och väntade på att sälja saker och kunde inte hejda tårarna från att rulla även nedför mina kinder. Det var så lite jag gjorde och det betydde så mycket. Jag tror att det allra viktigaste var att kvinnan kände sig sedd och mött med medmänsklighet.

Med detta vill jag inte slå mig själv för bröstet, långt därifrån. Jag har själv snörpt på munnen när jag blivit avvisad förut och tyckt att ”men vad fan…”. Men jag gjorde fel som blev stött. Det var lågt och fel och dåligt av mig. Det spelar ingen roll om vi blir avvisade eller om en del inte förmår att ta emot vad vi har att ge av en eller annan anledning. Vi får aldrig sluta visa medmänsklighet ändå. Vi får aldrig sluta se människan som sitter där. Förr eller senare möter vi någon som har så lite att hen börjar gråta över en skänkt hamburgare och en kopp kaffe. I den stunden, när du står där och ser hur så lite kan göra så mycket, då lovar jag att din känsla kommer vara att du aldrig spenderat bättre använda 70 kr i ditt liv.