En del måndagar är bättre än andra. När man kan spendera dem så här, med trevliga stallkompisar till exempel.
Månad: mars 2013
Ja, jag vet
Jag vet att en kolumnist inte måste störa sig på saker. Man kan skriva utan att störa. Men nu var det en störig kolumnist som förfrågan gällde. Och då är svaret nej.
Bönhörd
Gårdagens bön om tårta blev hörd. Bonus: jordgubbar!
Alva har dekorerat. Jordgubbarna fick inte ligga på eftersom tårtan enligt hennes mening blev ful då. Så kan man inte ha det, komma med ful tårta! De smakade precis lika bra tagna ur skålen vid sidan kan jag försäkra.
Kolumnist – nej tack
Fick en fråga om huruvida jag skulle kunna tänka mig att bli kolumnist. Hmm, låt mig tänka efter. Nej. Nej tack heter det kanske. Varför?
Så här är det. Jag vill inte ha som jobb att störa mig på saker och ting. Jag vill inte få ett ämne och sedan gå all in och störa ihjäl mig över det och så smattra ur mig en massa skarpa kommentarer och argument för varför jag stör mig så mycket. Eller som en del kolumnister gör: sitta och leta efter saker att störa mig på. Jag vill inte störa mig alls. Jag vill bara vara glad och må bra. Vara lycklig över solen som börjar värma, känna livet i mig över småsaker som när gatusoparna börjar sopa undan gruset från vägarna, en mjuk hästmule mot kinden. Ni vet, såna saker.
Kan det inte höra av sig någon trevlig resetidning eller så som vill att jag ska skriva för dem istället? Det är mer min melodi. Det kan jag göra bra. Störa mig – inte så bra.
Kvinnodagen, behövs den?
Jag är en mycket komplex själ som ofta motsäger mig själv. Någon sa någon gång ”Motsäger jag mig? Bra! Alltså lever jag!” och det tycker jag är en bra tanke. Det är sällan saker och ting är så där svart eller vitt som man trodde när man var yngre.
Ett exempel på när jag motsäger mig är när det dyker upp olika dagar i kalendern som man ”ska” uppmärksamma. Fettisdagen, våffeldagen, kanelbullens dag, kvinnodagen och alla hjärtans dag. En himla massa dagar finns det. Nu kommer det svåra. För å ena sidan älskar jag högtider, traditioner och när man får göra något speciellt av en annars helt vanlig dag. Å andra sidan kan jag tycka att det är både tramsigt och tragiskt att ha en dag på hela året när vi ska visa varandra att vi älskar varandra, och då genom att köpa en massa grejs som gör köpmännen feta och lämnar singlarna ensamma med mindrevärdeskomplex, eller att hela Sverige springer och köper kanelbullar bara för att det står så i almanackan.
Min första tanke är alltså att fnysa och bli lite obstinat. Vägra. Sedan börjar jag fundera. Kanske är det så att det visserligen är dumt att vi måste boka tid i almanackan för att visa uppskattning, tänka på jämlikhet och kvinnors kamp för rättigheter som är så självklara så att ett barn kan förstå det. Kanske är det dumt, men också nödvändigt. Vi kanske behöver en påminnelse om att visa att vi älskar varandra, när samhället driver på oss allt hårdare i ekorrhjulet. Kanske har vi glömt den kamp som resulterat i vår rösträtt och annat som ännu fattas många kvinnor runt om i världen. Kanske behöver vi svenskar en dag när vi slutar slå oss själva på bröstet, då vi stannar upp och inser att vi kanske ligger långt fram globalt sett men att det inte är en anledning att sätta oss med fötterna på soffbordet och anse oss vara klara. Vi har lång väg kvar. Vi har inte jämlikhet. Vi kan alltid bli bättre.
Jag tror inte att lösningen på saker och ting är att skriva om det på Facebook, Twitter, lägga in en särskild dag i almanackan, eller skriva ett blogginlägg. Inte ens en artikel i en tidning. Men jag tror att alla dessa saker kan vara en liten del i allt annat som också måste göras för att få till en förändring, en förbättring. Vi kan så mycket bättre än det vi verkar ha nöjt oss med. Låtom oss göra det. Visa världen. Stå upp. Kom kom så gör vi det tillsammans!
Är jag en curlingmorsa?
Det diskuteras dåliga föräldrar på twitter. De som curlar och inte sätter gränser. Alla som låter barnen styra och skämmer bort sina små. Jag har funderat på huruvida jag är en sådan eller inte. Kanske.
Jag skulle aldrig tvinga mitt barn att äta något som hon inte vill ha för att hon inte tycker om det och sedan låta henne gå hungrig. Jag skulle inte göra det eftersom jag anser att det är en form av övergrepp att tvinga in något i någon annans kropp som de inte mår bra av eller känner obehag inför med hotet om att annars får man gå hungrig.
Jag sitter hos mitt barn tills hon somnar varje kväll. Inga metoder för att få barnet att somna själv hos oss. Hon får också utan diskussion sova mellan oss när hon vill. Detta gör jag för att kvällarna är en mysig stund för oss som vi ägnar åt att gå igenom dagen och prata om allt som hänt. Vi läser och sedan somnar barnet i trygg förvissning om att mamma är hos henne. Jag gör det också för att jag mycket väl minns mina egna mardrömmar som barn och den skräck de satte i mig. Jag vill till varje pris förskona mitt barn från det och kan jag göra det genom att vara närvarande så är det mitt nöje att sitta hos henne.
Jag skulle aldrig låta henne springa flera meter ifrån mig på trottoaren vid vägar eller på bryggor. Jag gör det inte eftersom jag inte är bra på att kasta mig flera meter för att rycka undan henne från mekaniska monster som kan göra barn till mos. Jag använder inte hellre devisen ”lite svinn får man räkna med” när det gäller mitt barn. Jag vet också att många, många, MÅNGA, inte har fullt fokus på vägen när de kör utan distraheras av mobiler. Så tja, vid vägen och på bryggor eller kajkanter går man bredvid en vuxen. Så fjompig är jag.
Jag tröstar mitt barn om hon är ledsen och skulle aldrig avfärda hennes känslor eller förringa dem. Även om jag som vuxen kan anse är de är överdrivna eller till och med tagna helt ur fantasin. Jag lyssnar ändå på dem helt enkelt för att jag vill att hon ska känna att hon är hörd och att det spelar någon roll vad hon säger, känner och upplever. Verklighet eller inte. Överdrift eller inte. ”Släta över” säger folk. Aldrig säger jag. Vi pratar om det och sedan brukar hon själv komma fram till att det hela inte var farligt.
Jag låter henne ofta få köpa godis eller någon tidning i affären. Sen får hon spara det till helgen.
När kläderna ska på hjälper jag henne oftast med det på vardagarna. Helt på grund av min lathet, det går snabbare när jag gör det och det betyder att vi kan sova lite längre på morgonen.
Vi har väldigt få regler. Tror inte på att man ska ha regler bara för att ha dem. De måste ha en verklighetsförankrad mening. Om man måste befästa ”sitt ledarskap” genom att hitta på regler anser jag att man är en rätt dålig ledare från början. De regler vi har är däremot fasta och gäller alla i familjen. De finns till för att allt ska fungera, vara trivsamt eller för att vi inte ska utsättas för fara. Enda regeln som är särskild för barnet är väl att hon ska i säng senast klockan 20 och det behöver kanske inte vi vuxna.
Många kan säkert anse att jag curlar och är mesig. Jag tycker det inte. Så olika kan det vara.
Spoilervarning 50 nyanser…
Jag har plöjt igenom alla tre böckerna om de där 50 nyanserna. Ni vet, den internationella bestsellern om sex. Ni som inte läst dem och vill göra det kan genast sluta läsa här eftersom jag kommer att berätta ungefär vad som händer.
Anledningen att jag läste dem var nyfikenhet. Inte på de detaljerade sexbeskrivningarna, de klarade jag mig bra utan. Och jag måste säga att även den mest inbitne sexfantast måste ha tröttnat efter en så där fem-sex kapitel. Man blir mätt väldigt snabbt när det är så ingående beskrivningar på varannan sida ungefär. Det var alltså inte sexet som gjorde mig nyfiken utan vad det var som gjorde dem så revolutionerande och vad som gjort att hela världen vill läsa dem. Nu i efterhand står jag fortfarande lika frågande.
Första boken gjorde mig upprörd och arg. Det var en enda lång radda av ”snälla” (inte som i snälla ge mig saltet, eller så utan snälla i väldigt negativ, bedjande form), ”gör mig inte illa”, ”jag ska lära dig”, och en väldig massa upprepningar av ”min inre gudinna” osv. Jag anser att den är en rätt vidrig form av snedvriden syn på vad kvinnor vill ha, att den skulle kunna spä på okunniga vanföreställningar om att kvinnor njuter av att domineras och bli illa behandlade, att vi gillar hårda tag och annat dumt. Det finns säkert de som gillar det av någon anledning, men jag oroar mig smått över att boken spär på killars föreställning om att det är sånt alla gillar innerst inne.
Jag är också rädd att den spär på dumma och oförståndiga tankar hos kvinnor om att de ska kunna ändra på män som gärna vill slå och kontrollera sina kvinnor. Om de bara låter männen styra dem helt och fullt så kommer de sedan att kunna älska dem. Typ. Jo för det är ju egentligen så synd om männen och de har haft det så hemskt så de måste faktiskt få behandla sina kvinnor som skit för att lätta på trycket lite. Vansinne! I boken är det visserligen väldigt synd om Mr Grey, han har haft det förjävligt och jag kan ha sympatier och en stor dos empati för honom, men aldrig att jag hade låtit honom slå mig för det.
I bok två gick jag över till att vara rätt arg på tjejen, Anastasia. Det sätt varpå hon gång på gång utförde onödiga och dumma provokationer gentemot Grey samtidigt som hon tänkte att ”han ser nog det humoristiska i det hela” för att sedan bli rädd och böna och be honom om att inte vara arg när han (inte det minsta oförutsett) blev vansinnig är bara sååå tröttsamt. Hon framställs i mina ögon som en dum jävla brud som ska vara självständig och kaxig men som sedan ändå krälar för Grey och försöker få honom att inte vara arg. Sedan struntar de i att prata och har sex istället. Hela tiden.
I bok tre börjar jag tycka att det skulle kunna vara vilken som helst tantsnuskbok, fast med lite hårdare tag. Anastasia fortsätter att vara rätt korkad i mina ögon, medan Grey vinner mer av min sympati. Han försöker ta tag i sig själv. Det gjorde han visserligen redan i bok två. Jag börjar gilla honom mer. Han är visserligen kontrollerande, men mer på ett sätt som jag kan förstå. Han är en multimiljonär som måste vara försiktig och det respekterar inte Anastasia. Hon råkar illa ut eftersom hon skiter i hans önskemål (också redan i bok två). Han vill inte att något ska hända henne och överreagerar lite. Typ. Och sen lever de lyckliga och förbannat rika och med hejdlöst mycket sex i resten av sina liv. Slut.
Böckerna känns inte det minsta trovärdiga. De känns överdrivna åt alla håll. De har i mina ögon ingen substans. De är förbannat dåliga. Och ändå har jag läst ut alla tre på en vecka. Jag känner mig förvirrad och börjar ifrågasätta mig själv och mitt förnuft. Jag står utan svar.
Pop eller rock?
På tv säger de något om rockstjärnor. ”Popstjärnor heter det ju!” utbrister Alva och himlar med ögonen. Jag finner mig tvungen att förklara att det finns både pop och rock. Alva förstår inte riktigt så jag sätter på bästa rocklåten ever. En av de bästa i alla fall. Alva fattar grejen, släpper ut sitt hår och ställer sig och headbangar. Jag känner en djup stolthet, och då är jag ändå ingen rockfantast egentligen. Men ändå. Tjejen fattar snabbt.
Viktigt för rikets säkerhet
Maken håller på och jobbar med viktiga saker, hela rikets säkerhet står på spel. Och jag har som vanligt munkavle och får inte säga flaska. Så himla tråkigt. Han jobbar nätterna igenom i alla fall och jag och Alva får sova bäst vi kan i ensamhet. Så himla skönt. På riktigt. Jag förstår inte riktigt det där med att det ska vara så mysigt att sova ihop. Varmt och knöigt och störigt med armbågar som plötsligt trycks upp i ansiktet. Stunden innan man somnar kan däremot vara trevlig. Småpratet. Men sen, nej tack.
Alva förstår inte det där med att det är skönt att sova själv. Hon föredrar tvåsamhet eller helst tresamhet. Mitt i natten hörs hennes klara barnastämma kalla på mamman och det är bara att tassa upp i bara mässingen för att bära barn till en säng som resten av natten ska delas med inte bara man utan även barn.
Det låter kanske som om jag är bitter över att behöva dela min säng. Det är jag naturligtvis inte. Jag är tacksam över att jag har både man och barn att trängas med. Men nog sover man skönare ensam, i den trygga vetskapen om att det mest älskade finns bara ett rum bort?