Febern verkar borta idag. Bra. Jag har kunnat sova några timmar inatt, hostan har inte dödat mig som jag befarade ett tag. Däremot har jag galet ont i revben och träningsvärk i magen. Just det är i och för sig bra, all magträning är välkommen. Har man ett par kilos hängbuk på magen och ett par sockerkakor fastlimmade på benen så är det till och med välkommet att hosta bort det, bara det försvinner.

Jag ska använda dammsugare och mopp som träningsredskap idag, därefter blir det lite plantering av utekrukorna. Sen blir det förstås lite skrivande, ner med baken på stolen bara. Vi ses senare!

Fick en släng av bröllopsyra och letade upp ett par möjliga alternativa brudklänningar att ha på sig när vi förnyar löftena. De är alla mycket olika den jag hade när vi gifte oss.

Först vill jag tacka för alla lyckönskningar, de betyder mycket. Sen känner jag att jag måste förtydliga saker kring den missförstådda hästen Larissa. Det är inte jag som räddat henne. Det är min kompis som har tagit hand om henne och sett till att hon fått lugn och ro och börjat hantera henne på ett, låt oss säga annorlunda sätt, än vad hon är van vid. Det är min kompis som sett till att hon fått den mat hon behöver, lugn och ro och så vidare. Det är också min kompis som har tagit det mycket osjälviska beslutet att fråga om jag vill hjälpa till med henne eftersom hon inte hinner själv. Det är inte alla som skulle ha gjort det utan vaktat på sin häst som en hök och inte haft hästens bästa för ögonen utan bara sett till sina egna intressen. Jag har fått privilegiet att få ta hand om henne några dagar i veckan och bli en del av hennes rehabilitering, vilket jag är så oerhört glad och tacksam över. En spännande resa tar sin börja, men resan hade inte varit möjlig för mig utan att en klok och förnuftig tjej först satt hästens behov av tid och träning före sina egna.

Dr Ragnar imponerar inte bara med sin intelligens, hjälpsamhet och allmänna vänlighet utan också med att kunna springa i det närmsta 80km på 6 timmar. Det ni.

Välkomstskål på Skansen Lejonet. 

Jag ber Alva ställa in sina skor i garderoben, varpå hon suckar från botten av både hjärta och lungor.
Alva: Jag är så trött på att jag får göra allt här hemma!
Jag: Det gör du väl ändå inte? Jag tycker att det är jag som får göra allt.
Alva (med skeptiskt uppdragna ögonbryn): Det gör du ju inte. Du bara städar och lagar mat!

Mhm…