Först vill jag tacka för alla lyckönskningar, de betyder mycket. Sen känner jag att jag måste förtydliga saker kring den missförstådda hästen Larissa. Det är inte jag som räddat henne. Det är min kompis som har tagit hand om henne och sett till att hon fått lugn och ro och börjat hantera henne på ett, låt oss säga annorlunda sätt, än vad hon är van vid. Det är min kompis som sett till att hon fått den mat hon behöver, lugn och ro och så vidare. Det är också min kompis som har tagit det mycket osjälviska beslutet att fråga om jag vill hjälpa till med henne eftersom hon inte hinner själv. Det är inte alla som skulle ha gjort det utan vaktat på sin häst som en hök och inte haft hästens bästa för ögonen utan bara sett till sina egna intressen. Jag har fått privilegiet att få ta hand om henne några dagar i veckan och bli en del av hennes rehabilitering, vilket jag är så oerhört glad och tacksam över. En spännande resa tar sin börja, men resan hade inte varit möjlig för mig utan att en klok och förnuftig tjej först satt hästens behov av tid och träning före sina egna.
