Jag modifierar gympaövningen plocka kulor med tårna till att plocka äpplen, för de var fasen inte stora. Men väldigt goda!

Jag ber Martin göra frukost. Alva tycker inte det är någon bra ide. ”Det klarar han inte”, säger hon.
Jag förstår inte denna misstro mot hans förmågor. Martin är bra på många saker. Kanske inte just att ta fram frukost, eller att skynda sig, men annat. Jag ber Alva räkna upp saker hennes far är bra på. ”Titta på sport”, säger hon och himlar med ögonen.
Jag kan inte säga emot detta, han är bra på att titta på, och framför allt kommentera sport. Men han är också bra på matte, att kompostera och sortera sopor och andra viktiga saker. ”Säger du det så”, suckar Alva och går därifrån. Jag ger upp och övergår till att fundera över var ungen får allt ifrån.

En stund senare sitter vi trots allt vid ett dukat frukostbord. Jag ber Martin gå och stänga av nyheterna som står på. Jag orkar inte höra om krig och döda barn när jag äter. Martin suckar och reser sig med ett ”stackars mig!”
Alva höjer huvudet från flingorna och frågar vad han sa. ”Stackars mig”, säger Martin igen. ”Vad sa mamma till dig?” säger barnet genast och jag undrar vad för slags hem det här egentligen är och hur dyra psykologräkningarna kommer att bli för barnet som måste ha rätt undermåliga föräldrar.

Vi pratar om olika saker man kan göra när man har fyllt 18 år, som att ta körkort, gifta sig och hamna i fängelse. Alva frågar när hon blir 18, hon vill gärna gifta sig snart.
”Om 14 år” svarar jag och ler. Inom mig höjs pulsen lite och jag hoppas, hoppas, hoppas att hon inte tänker gifta sig så ung.
”14 år!!!!!!” utbrister Alva och spärrar upp ögonen. ”Då är jag ju lika gammal som morfar Herbert och dör snart!” fortsätter hon och kastar sig baklänges ner på soffan med ett stön.
Morfar Herbert dog typ 97 år gammal. Om hon tycker att 14 år är så lång tid måste jag vara en relik vid det här laget.

Alva är inspirerad av gymnastik på bom. I modifierad form förstås, men alla är vi barn i början. 

Om man är ute och kör bil och efter en stund måste köra åt sidan och stanna, precis som ett tiotal andra bilister, för att man inte ser ett smack trots hyperstressfart på vindrutetorkarna, ja då tycker jag att det regnar överdrivet mycket.

Om man sedan hinner bli jag-kan-vrida-ur-kläderna-och-skapa-en-sjö-blöt på de tre meter det är från parkeringen till ytterdörren, då tycker jag nästan att det börjar bli löjligt.

Annars kan jag tycka att regn är lite mysigt. Man kryper upp under en filt i soffan och dricker te, eller för all del varm choklad, och ser en riktigt bra film, eller läser en bok. Men det jag tycker bäst om är det här.

Läser i Aftonbladet om att stress kan döda Sabine. Jag känner själv samma sak ganska ofta. Särskilt runt matdags. God damn it vad jag tror att jag ska dö då, på fläcken, rätt av. Inte svältdöden, det är svårt att dö på sådant sätt vid ett dukat bord, men tjatdöden. Är det inte Alva som tjatar på mig om någon Hello Kitty-tidning eller sina längdhoppsmeriter (hon hoppar ca 130 cm, det är rätt stort) så är det jag som tjatar på henne.

Sittkvarpåstolenochätdinmatnejdufårintetaenglassdrickliteocksåmenätnåtdåsittpåstolen ända tills jag ger upp och säger att hon ska ta en nektarin och sätta sig i soffan så länge. Tills jag har fått i mig något och orkar med. Eller tills hon har blivit gammal nog att inse att det är bra att äta.

I kväll tog vi en paus från tjatet vid matbordet och stressdöden, Martin och jag. Vi åt på ett ställe där toaletterna luktade fräschare än själva restaurangdelen, som i princip luktade utspilld öl och inpyrd rök. Men vad gör det när man sitter i solen på uteserveringen?