Har sprungit igen. Utan att dö. Succé. Men nu orkar jag inte göra annat än att masa mig i säng, oooorkar inte skriva.

Först måste jag bara visa bilder på två saker till som blev succé på kalaset med Martins sida av släkten igår:

Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde innan klockan slagit halv åtta i morse. Jag sprang. Av mig själv, utan att någon sa till mig. Tre kilometer senare var jag gott nöjd med mig själv, om än döende av värkande hals och knän. Men erkänn att jag var duktig?

Nu har jag varit och fixat en tidig present till barnet som inte fyller förrän om en och en halv vecka. Men hon har hett och innerligt önskat sig en himmelssäng eller vad man nu kallar det när man sätter upp tyg runt sängen. ”Så att jag kan sova som en prinsessa”, säger hon och fladdrar med ögonfransarna. Jag börjar bli allvarligt oroad å hennes framtida partners vägnar, hon kommer att linda den stackarn´runt sina fem fingrar. Eller så kanske hennes trick bara funkar på en mor med vekt hjärta.

I alla fall, det var väldigt viktigt att hon hann få sin önskan uppfylld innan ikväll, eftersom hennes ingifta fastrar kommer på besök då och hon vill gärna visa dem hur fint rum hon har. Nu lät det som att hennes fastrar är gifta med hennes farbröder och det är de ju inte alls. Men sambos är de i alla fall och det får väl ändå räknas tycker jag. Ingen av dem verkar vara särskilt giftasbenägen och det är inget jag tänker hålla emot dem.

Nu sitter det skira tyget där det ska över sängen och barnet är välkommet hem på inspektion när hon så önskar. Mycket beröm vill jag ha för mitt verk. 

”Räddning för strandhåret” läser jag i Aftonbladet. Rubriken alltså, längre än så kommer jag inte innan jag hejdas av mitt eget gapskratt.

HAHAHA säger jag och tittar ut på spöregnet. Samma regn som har dominerat sommaren. Samma regn som bara har gett vika för fyra dagar med sol. Fyra dagar på stranden tror jag att håret klarar utan mirakelkurer.

Enda anledningen till att behöva kurera håret just nu är väl om det börjat mögla av fukten. Eller om man fått ett ryck och gått ut och rullat sig alldeles förskräckligt mycket i leran. Eller kanske om man kravlat omkring, full som ett ägg eftersom man måste döva smärtan av den förlorade sommaren på något sätt, i vattenpölarna och fått hårförgiftning av det orena vattnet på vägarna.

Aftonbladet, jag tror ni kan slopa ”Räddning för strandhåret”.

Jag ska inte säga att jag inte gillar sport för jag likar ju ridning och det räknas än så länge, av de flesta i alla fall, som en sport. Det finns en del nissar som påstår annat, men vem bryr sig om dem? Alltså, jag gillar viss sport, men jag tycker inte om tävlingar. Det är så sorgligt alltihop, så många som kämpar och de flesta måste förlora medan bara en (eller ett lag) vinner. Ledsamt.

Jag brukar hävda att jag inte ens uppskattar spänningen. Inte ens på OS. Det skulle möjligen vara vissa delar av friidrotten då kanske, men nu för tiden känns det också rätt visset. Men i själva verket är det inte sant. De gånger jag suttit som publik på tex Horse Show har jag bitit på naglarna, ta mig fasen till och med på knogarna, när Sverige ridit. När RGB hoppade i Scandinavium i februari kunde jag knappt titta ens. Spänningen är olidlig och jag rycks med totalt. Varför kan jag då inte erkänna det? Jag vet inte. Kanske är det för att jag då av min man skulle tvingas titta på all sport, till och med damfotboll och handboll, som är bland det tråkigaste jag vet. Eller så beror det på något annat.

Just nu, i dessa OS-tider, håller jag tummar och tår för alla som är med och slåss om medaljerna. Problemet är då att jag blir lika glad för alla som gör bra prestationer och rörs till tårar när engelska barn och fruar springer in på banan för att gratulera vinnare, men jag gråter en skvätt även för alla de som inte tar sig ända fram. De har ju kämpat lika väl. Oh besvikelse! Nä, tävlingar är inget för mig. Inte egentligen.

Nu ska jag titta på Lisen och de andra. Kom igen! Kämpa!

Jag fick en bild av Martin. Han gör nässelsoppa. Jag vet inte riktigt, men det känns som att man brukar sträva efter att ha soppan kvar i mixern, alternativt hälla upp den lite fint i en skål och äta den, inte smeta ut den på köksväggen. Men vad vet jag.