När ni nu har börjat kommentera så fint och inte bara mailar mig, så ska jag naturligtvis försöka svara på det ni frågar om så gott jag kan. Vi börjar med Carolina:
”Hej Linnea.
Jag har läst din blogg ett tag och jag måste fråga dig en sak. Du verkar vara så lugn i allt du gör, blir du aldrig irriterad eller tappar tålamodet? Jag har en treåring hemma och jag tycker det är en ganska jobbig ålder. Hur gör du för att inte bli hysterisk?
Kram Carolina”
Oj, oj, oj. Om du skulle fråga min man så skulle du få en helt annan bild av mig. Jag kan bli galet irriterad och losing it ganska rejält, to say the least. Men jag väljer vart jag projicerar min ilska. Oftast är det mot min man. Det är inget jag är stolt över, men han är ofta den som får ta skopor fulla med ovett för att han inte gjort ditt eller har gjort datt. Eller värst av allt, han har inte gjort eller gjort ditt och datt tillräckligt snabbt. Min mormors moster sa alltid ”När ordet är sagt ska bena va igång” och det är ett uttryck som jag har anammat. Snabbt ska det gå. ”Det är ett ord och i båten” är ett annat uttryck jag gillar.
Däremot så har jag än så länge inte tappat tålamodet med min dotter. Jag har stor övning i att väpna mig med tålamod bortom denna värld med personer som kanske inte har förmåga att göra allt snabbt och lätt, eller som kanske inte kan göra saker alls. För att vara mer precis så kan man säga att det endast finns fyra saker på denna jord som jag har tålamod med och det är 1: Min dotter, 2: Min syster, 3: Djur, 4: Att skriva. Dessa fyra och inget annat i princip.
Jag tror inte att man ska vara så hårt mot sig själv. Det är jobbigt att ständigt ha ansvar för en annan person på det sätt man har för ett barn. Det är frustrerande och tålamodskrävande. Men det är också fantastiskt och underbart. När min dotter ligger i sin säng och sover med ett fridfullt leende på läpparna, då brukar jag tänka att det är värt vad som helst. Sedan försöker jag frammana den synen när hon är vaken och ser mindre fridfull ut. Men jag måste också säga att jag har haft en enorm tur, min dotter är (oftast) väldigt enkel att ha och göra med. Vi har skapat en pakt hon och jag. Min man är the target, så han är kanske mindre nöjd med upplägget, men det kan inte vi ta hänsyn till. Det är tjejerna mot killen som gäller. Ni kan tänka så nöjd han är när han får förstärkning i form av sina bröder eller för den delen min bror, som har någon slags vendetta mot mig och genast tar Martins parti i alla frågor, utan undantag.
En annan sak som jag gör är att se till att göra saker bara för min egen skull. Det är där stallet och hästarna kommer in. Man måste se till att fylla på med energi någonstans ifrån som är utanför hemmet och som inte har med barn och man att göra tror jag. Något som är helt ens eget. För hur det nu är så blir man en väldans mycket bättre mamma om man är något mer än ”bara” just mamma. Våga vara ego. Ego är inte fult, det är livsnödvändigt. Ego är inte att trampa på någon annan, det är att ta den plats man har rätt till. Alla har sin plats, alltså behöver du inte sno någon annans för att få din egen.
Långt och ganska meningslöst utlägg det här. Kort svar på din fråga: Jo jag tappar tålamodet. Många gånger om dagen. Det är så tappat så jag snart inte hittar det alls längre. Men inte med min dotter, bara med min man.