Hösten är här. Jag älskar hösten. Den där berömda depressionen som brukar ramla över folk så här års är något helt okänt för mig. Visst föredrar jag sol och 24 grader framför regn och storm, men det är ändå något härligt, mysigt och, vad ska jag säga, hemtrevligt med hösten.
Tänk er att dra på sig raggsockarna och en härlig stickad tröja, ta med sig en kopp te eller varm choklad och så sätter man sig i soffan med en bra bok eller spelar ett spel med familjen. Levande ljus överallt. Sprakande färger utomhus. Frisk, klar luft. Det är härligt!
En annan positiv sak med hösten är att den för framåt mot julen. Jag älskar julen. Den börjar dagen innan första advent då man tar fram alla stakar, byter gardiner och förvandlar hemmet till ett varmt, vinterbonat krypin. Sedan ökar man successivt med tomtar och bonader, man tar in granen och klär den och sedan kommer the grand final på julafton. Under mellandagarna har man lite efterspel och på nyår är det över. Ett nytt år tar vid.
Det är då, några dagar in på det nya året som min depression kan börja göra sig gällande. Eller jag skulle kanske inte gå så långt som att kalla det depression, men jag skulle gärna hoppa över februari-april. Dessa sega, kalla månader som gör att mitt tålamod tryter skulle inte saknas ett dugg om de råkade försvinna ut i etern. Jag har funderat på varför det är så, de leder ju liksom hösten fram till något bra, nämligen sommaren. Men det är just det, efter hösten och den härliga julmånaden december är jag liksom mätt på kyla och mörker, då vill jag ha värme och ljus på en gång. I januari och februari vet man dock att det är flera månader kvar av köld och bakslag, det spelar ingen roll att ”ljuset har vänt”. Jag skiter i ljuset, det är värmen jag vill åt då.
Men just nu är allt skönt. Just nu njuter jag. Just nu är det höst.