Ibland finner jag mig sittande i djupaste självömkan över att vi inte längre har någon bil. Vi bestämde oss för att det är onödigt, miljövidrigt när man ändå bor i stan (eller så nära stan som vi gör) och dessutom dyrt som skam att ha bil och så gjorde vi oss av med den. När jag säger vi så menar jag egentligen Martin, eller i alla fall mest Martin. Jag satt och hummade surt medan han la fram alla kloka argument mot bilinnehav.
När jag hör om allt alla duktiga människor hinner med på dagarna brukar jag tänka ”ja det är ju lätt för dem, de har ju bil” och så drömmer jag om hur mycket friare mitt liv skulle varit ifall vi hade haft kvar bilen. Hur mycket tid jag skulle sparat (även om man inte kan spara tid, bara använda den) och hur mycket jag skulle fått gjort. Jag kan ägna timmar åt att tänka på allt jag skulle hunnit med och hur mycket lättare allt skulle varit med bil. De som stolt berättar om hur de åker hit och dit, skjutsar barn osv osv har ju ändå bil, om jag skulle gjort samma sak så skulle det ha varit med buss och tänk vilken tid det skulle ha tagit. Tänker jag och ödslar ytterligare någon kvart åt att tycka synd om mig själv. De som inte har bil och som ändå hinner med en massa saker bor ju inte i hus lite utanför centrum, de bor i centrum, det är ju mycket enklare för dem. Och så har det gått en kvart till.
Men jag tänker i alla fall på miljön, där slår jag alla de där präktiga människorna på fingrarna konstaterar jag sedan stolt. Det tar minst en halvtimme för att frottera sig i den härliga känslan av tillfredsställelsen att vara miljövänlig.
Medan jag har använt timmar åt att vara grinig över all tid som försvinner när jag inte kan använda bil har Martin handlat, fixat ärenden, tagit sig fram och tillbaks till jobb och möten, hämtat eller lämnat barn och förmodligen också tagit en tur till biblioteket. Med buss.