Första stoppet på vår roadtripp blev hos Alvas farmor och farfar i Småland. Där väntade en överraskning i form av en ny cykel som passar något bättre i storlek än den gamla. Nu ska här cyklas sa Alva och hoppade upp på sadeln, vilket förvånade oss alla. Hon har nämligen inte visat något som helst intresse för att ens försöka lära sig cyklandets konst än. Vi har försökt och försökt och försökt och sagt att det blir väldigt tråkigt för henne när alla hennes kompisar kan cykla utom hon. Trots vårt slit med att försöka få henne att trampa iväg har hon bara sagt ”nepp” och helt enkelt vägrat. Vad gör man?
Nu låter det alltså annorlunda. Måste erkänna att det känns skönt att hon äntligen vill försöka. Cykla känns som en grej man faktiskt ”måste” kunna. Vet inte varför egentligen, för det måste man ju inte alls, men det känns så i alla fall.
I eftermiddag skall jag iväg och ta bort klamrarna från operationssåren. Ser rätt så rock n´roll ut nu måste jag säga, med en massa metall fasthäftade i magen. Skall dock bli skönt att bli av med dem. Kan bli svårt att ta sig igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen annars om inte annat…