Min man förtjänar ett eget litet utrymme här. För hur det nu är, fotbollsintresserad eller inte, så är han en jäkligt bra karl. Han är en sån där som man alltid kan lita på, en som ställer upp och stöttar när man behöver det som bäst. Visst kan han muttra och gnälla ibland, men inte värre än några av de tjejer jag bodde med i min tidiga ungdom i kollektivet och jag överlevde det samboskapet med både förstånd och vänskap i behåll. De var faktiskt värre, för betänk hur det var att leva med fyra tjejer med pms. Då verkar min mans protester mot att jag ibland snor min dotters godis ganska tama.
Ibland vill jag vara lite extra snäll mot min man och föreslår då att vi ska ta en ledig kväll och gå på bio eller så. Han brukar kontra med att vi kan jobba lite extra istället om vi ändå har barnvakt. Då får jag bestämt föra in honom på den rätta stigen, den mot biosalongen, igen och så brukar det sluta med att vi har en trevlig kväll.
Min man är en trevlig man. En hjälpsam man och en mycket bra pappa. Han har humor (som ibland överensstämmer med min) och han är smart. Vid närmare eftertanke kanske han är en prins ändå…
