Medan regnet öste ner utanför kröp jag och Martin ihop i biomörkret för att se Snabba Cash 2. Den var lika mörk som salongen, extremt tragisk på alla sätt. Hela filmen genomsyrades av människokyla och desperation. Man kan inte kalla det en upplyftande film som man mådde gott av, det kan man inte.
Jag har läst böckerna och gillade dem, även om jag var fylld av ett enormt raseri större delen av tiden det tog att läsa. Man kan likna mina känslor vid hat. Vad fan, det var hat jag kände. Samtidigt så inser jag att något har gjort dessa människor till det de är och då börjar något som är sorg att röra sig i mig istället. Eller inte istället, men det blandas med hatet till någon slemmig sörja som man mest har lust att kräkas upp.
Tillbaks till filmen. Den enda likhet den hade med böckerna var karaktärerna och just det där mörka och tragiska, desperata. Storyn var en helt annan. Jag förstår inte riktigt varför man tar en bok och ska göra film av den och sedan byter man ut hela storyn? För mig blir det ett stort minus. Stort. Men skådespeleriet får ett väldigt stort plus.