Ni kan aldrig gissa vad jag gjorde innan klockan slagit halv åtta i morse. Jag sprang. Av mig själv, utan att någon sa till mig. Tre kilometer senare var jag gott nöjd med mig själv, om än döende av värkande hals och knän. Men erkänn att jag var duktig?
Nu har jag varit och fixat en tidig present till barnet som inte fyller förrän om en och en halv vecka. Men hon har hett och innerligt önskat sig en himmelssäng eller vad man nu kallar det när man sätter upp tyg runt sängen. ”Så att jag kan sova som en prinsessa”, säger hon och fladdrar med ögonfransarna. Jag börjar bli allvarligt oroad å hennes framtida partners vägnar, hon kommer att linda den stackarn´runt sina fem fingrar. Eller så kanske hennes trick bara funkar på en mor med vekt hjärta.
I alla fall, det var väldigt viktigt att hon hann få sin önskan uppfylld innan ikväll, eftersom hennes ingifta fastrar kommer på besök då och hon vill gärna visa dem hur fint rum hon har. Nu lät det som att hennes fastrar är gifta med hennes farbröder och det är de ju inte alls. Men sambos är de i alla fall och det får väl ändå räknas tycker jag. Ingen av dem verkar vara särskilt giftasbenägen och det är inget jag tänker hålla emot dem.
Nu sitter det skira tyget där det ska över sängen och barnet är välkommet hem på inspektion när hon så önskar. Mycket beröm vill jag ha för mitt verk. 
