Det har efterfrågats fler inlägg om Alvas förehavanden, tydligen har jag slarvat med dessa. Jag har nog kanske trott att folk inte är så intresserade av en okänd fyraåring med föräldrar som endast är något kända och det bara i vissa kretsar. Typ familjen och så. Men självklart ska jag bjuda på min dotter lite, hon får ta upp det med sin psykolog när hon blir tonåring.
Alva är väldigt inne på att hon snart ska börja skolan. Där ska hon gå till bamba som ”faktiskt är där man äter, förstår du väl”, och så ska hon vara i klassrummet där man lär sig läsa och räkna. ”Fast räkna kan jag redan. 1234567…”, säger hon stolt och fortsätter till tjugotio.
Vi har pratat lite om att man får lära sig att räkna med plus och minus också och jag har på ett mycket pedagogiskt sätt visat hur hon kan räkna med fingrarna. ”Om du har två karameller och så får du två till, hur många har du då?” säger jag och Alva räknar fingrarna noga. ”Men om jag har sjutton och någon äter upp tre, hur många är det då kvar?” utmanar Alva och jag känner att jag inte riktigt hänger med i hennes takt.
Jag har länge känt att det är på samma gång fantastiskt som utmattande och svårt att vara mamma, men nu känner jag att det är väldigt konstigt också. För vem kunde ana att en fyraåring ger en bassning när man struntar i att räkna de fem fingrar hon hade uppe från början och börjar räkna på sex för att lägga till de tre nya. ”Mamma du får inte slarva så”, säger hon då. Jag försöker förklara att vi redan visste att det var fem från början och då kan vi ju börja direkt på sex. Det är då hon säger det, det där som gör att det är mer än bara svårt, konstigt helt enkelt:
”Mamma, du måste väl fatta att allt inte alltid är vad det ser ut att vara”. Säger Alva fyra år och jag är utslagen. Schack matt.