Denna morgon har jag, innan klockan slagit halv nio, hunnit med att:
Bädda tre sängar (jag hostar fortfarande så att fönstren skallrar och är förpassad till eget rum), tömt och fyllt på diskmaskinen, hängt en tvätt, skrivit en halv artikel, bokat in kunder, gjort i ordning ett stycke barn för dagis och tagit itu med högarna av oöppnad post.
Jag har kvar att:
Fixa trista men nödvändiga administrativa grejer (svara på mail, betala räkningar, åka till banken, bokföring…), äta frukost, skriva en artikel, kontakta Lucky Rider för att diskutera nästa artikel, ringa till 3 för att skälla angående en felaktig faktura, åka till hästen, fixa middag och utfodra barnet.
Ungefär så tror jag. En helt vanlig dag med andra ord. Resten av veckan kommer jag att vara iväg på kurs från morgon till sena kvällen. Hela kvällen idag är med andra ord vikt åt att mysa med min kloka fyraåring som talar om för mig att jag är den bästa som finns. Det finns inget som är så stärkande som när barn säger att man är bra. Av barn och fyllegubbar får man höra sanningen.