Man skulle nästan kunna tro att jag är av manligt kön, så som jag gnäller över min förkylning. Men det är verkligen så in i norden jäkla jäveljobbigt att vara så här förkyld. Inte kan man sova fastän man inget hellre vill, huvudet spränger, kroppen ömmar av febervärk och näsan bara rinner. Blä rent ut sagt.
Trots att jag helst bara vill ligga i sängen och dricka te och slötitta på något meningslöst program har jag redan varit ute och flängt runt. Först dagislämning och sedan billämning. Det är servicedags för min kärlek. Ja jag måste säga att jag har en löjligt nära relation till min lilla bil, hade jag kunnat ingå äktenskap med den så hade jag nog ta mig fasen övervägt det. Nu ska ingen tro att jag är för att åka bil överallt, nej då. Jag är till och med för trängselskatt. Men att kunna ta bilen till stallet och spara ett par timmar varje dag är guld värt för en egenföretagande småbarnsmamma. Tid är både pengar och lycka, det är min mening.
I alla fall. När jag kom för att lämna in min bil och hämta ut en lånebil frågade tjejen bakom disken vilken modell jag önskade. ”En likadan som jag har blir bra”, sa jag. Tjejen höjde förvånat på ögonbrynen och frågade försynt om jag ”inte vill ha en lite vräkigare bil, ja nu när du kan passa på att prova?”. Detta avböjde jag bestämt, en liten modell duger alldeles utmärkt för att ta mig hem och kasta mig i sängen igen. Tjejen fick ge sig men gjorde små menande miner medan hon klickade fram den bil jag skulle få låna i sitt datasystem.
Jag förstår inte riktigt grejen med stora ”vräkiga” bilar. Jo jag förstår det om det gäller att dra en hästtransport, eller om man ska upp i fjällen eller ut i skogen eller på något sätt ta sig fram i oländig terräng. Men för att köra i rusningstrafik genom Göteborg fram och tillbaks till bilfirman, njää.
När jag så fick nycklarna till den lilla lånebilen mumlade tjejen något om anspråkslösa krav. Jag ska berätta det för min man. Att jag har anspråkslösa krav. Han kommer att skratta ihjäl sig.