Ibland smickrar jag mig själv med att tänka att jag är rätt fördomsfri och öppensinnad. Sedan händer det något, eller möter jag någon som gör att sanningen smäller till mig i ansiktet, rätt hårt, och jag måste inse att jag har lång väg kvar att gå.
Till exempel brukar jag tänka att jag inte har ett smack med att göra hur människor väljer att uttrycka sig själva, om det inte är så att de gärna vill uttrycka sig genom att skada andra. Men när det kommer till utseende för att ta ett exempel så tänker jag att jag inte har en enda anledning att bry mig överhuvud taget över hur andra vill se ut. Det finns ingen orsak att reagera hur många olika färger folk än vill ha i håret eller hur höga platådojor de nu vill balansera på. Fast å andra sidan mister kanske hela utstyrseln sin poäng om ingen bryr sig?
I alla fall. Idag skulle jag handla i en väldigt vanlig mataffär på ett väldigt vanligt ställe i det väldigt vanliga Göteborg. Där såg jag något som såg ut att vara en väldigt vanlig mormor med sin inte så väldigt vanliga dotter. Den inte så vanliga dottern hade kanske inte varit så ovanlig om hon inte hade haft en väldigt vanlig liten bebis i en bärsele på magen. Plötsligt kände jag hur de kom smygande. Fördomarna. De övermannade mig lömskt och innan jag hunnit reagera på att jag alls hade reagerat fann jag mig formulera tankar som ”varför vill man perforera hela ansiktet med skrot, det ser ju inte klokt ut”, och ”hur kan man få plats med så många säkerhetsnålar i byxorna?”, och ”hur vågar hon promenera omkring i de där platåerna när hon bär på en bebis?” och framförallt ”herregud vad ont det måste göra när bebisen rycker tag i någon av de där 35 piercingarna hon har i fejjan”. Allt detta hann jag tänka innan jag stoppade mig själv.
Jag måste erkänna att det för mig står för ilska och desperation, ångest, uppror och andra negativt betingade känslor när man utstyr sig i nålar, kedjor, trasiga strumpbyxor, målar sig vit i ansiktet med väldigt mycket svart runt ögonen och så vidare. Jag känner att jag vill krama om dem lite, kanske är de ensamma, missförstådda och har brist på kärlek i sitt liv? Eller så kanske jag bara måste inse att mina fördomar inte är ett dugg berättigade och att jag shouldn’t give a shit about hur någon annan vill se ut. Alla är vi olika. Alla är vi vackra.