Vi sitter vid köksbordet med varsin laptop, mannen och jag. Vi har ätit middag ihop, lagt två små barn i en stor dubbelsäng med en massa Barbies som sällskap och nu ägnar vi oss åt vårt. För mannens del innebär det något som har med fotboll och system för säker betting och sånt där att göra. Han håller ju på att ta fram någon slags modell för sådant där, eller vad han nu gör. Något åt det hållet.
Jag sitter mest och är nervös inför kosseclinicen imorgon. Jag förstår verkligen inte vad jag tänkte på när jag tackade ja till att vara med. Jag är livrädd för kor. Jag tycker inte om dem, inte ens på tallriken. Pig eller pippi ska det va om det ska vara animaliskt, helst äter jag bara sånt som inte har ögon och kan få barn. Men nu är jag anmäld och jag ska ha så jäkla skitskoj när jag sitter där på en förhoppningsvis cool häst för att driva kor. Min plan är att bedöva mig på något sätt (skål!) så att inga nerver i värden når fram till hästen imorgon.
I alla fall, jag skriver en liten kommentar om detta på Twitter och ber mannen att retweeta.
”Vah, meh, varför det? Det är ju iiiinga av mina följare som skulle bry sig det minsta om det! Näeh, det gör jag inte.”
Nu tittar jag strängt på honom och han stönar plågat och trycker på retweet-knappen, noga med att jag ska se hur det plågar honom att få in hästrealterad ohyra på sin wall eller vad det nu heter på Twitter.
Det här är kärlek på hög nivå en fredagskväll.