Vissa dagar funderar jag på att skicka Alva till uppfostringsanstalt. Till exempel över till grannen, de verkar i hög grad ha lyckat med konststycket att få välartade barn.
Sönerna, båda i tonåren eller precis på väg att träda in i denna hormonfyllda tid, är mycket hjälpsamma och sköter på egen hand om gräsklippning, ansning av häcken, ommålning av huset och städning av förrådet. De hjälper också till med att hänga tvätten, tvätta bilen, mekar med cyklar och putsar fönstren. Dessutom är de ute för att torka trädgårdsbord och kratta bort löv innan de går till skolan.
Dottern i familjen har flyttat hemifrån. Det vill säga, hon ska ha flyttat hemifrån. Vad hennes definition av saken är förstår jag inte riktigt, för hon är alltid hemma hos föräldrarna ändå. Minst fem dagar i veckan ser jag henne här både morgon och kväll. Det kan tyda på många saker, jag väljer att tro att hon trivs så bra hemma så att hon inte kan slita sig därifrån.
Dessa saker sammantaget gör att jag känner att familjen tvärs över gatan gärna får ta hand om Alva lite då och då. Lära henne ett och annat. Göra en god medborgare av henne. Alva är ett fantastiskt barn som bringar stor glädje och jag kan inte vara annat än stolt över henne. Men, och detta tar emot att säga, ibland kan hon ha lite väl mycket, vad ska jag säga, egen vilja. Och den är inte ärvd från mig. Jag har nämligen min kvar.