Mitt liv består av väldigt lite fester och desto mer jobb (det är visserligen roligt att jag blivit anlitad för att skriva en artikelserie, mer sådant tack) och träning för tillfället. Långeliga tider har passerat sedan inbjudningskorten till galor och premiärer damp ner i brevlådan och festblåsan börjar bli dammig i garderoben.
Själv lever jag mitt liv i stallkläder eller i bästa fall ett par vanliga jeans och trivs förvisso ypperligt med det. Men ändå. Att få dra på sig något fint och dansa iväg på finare tillställningar, äh vad fan, bara att gå ut och äta hade varit trevligt.
Nu bor jag inte i Stockholm, jag är inte gift med någon kändis, jag har inte ens en affär med någon kändis, jag har i allra högsta grad okända föräldrar, jag har inte skrivit någon bestseller (än) och mina övriga artistiska förmågor är tämligen blygsamma. Därför förväntar jag mig inga storstilade inbjudningar utan skulle vara nöjd med en enkel utbjudning av min man. Vi skulle sitta och titta varandra djupt i ögonen, känna oss nyförälskade och inte prata barn, jobb eller häst (som om det var möjligt) på hela kvällen.
Döm min förvåning när jag trots denna önskan hör mig själv säga till mannen, när vi plötsligt en kväll finner oss barnlediga: ”Du ska vi inte ta och åka ut till stallet och ta en promenad med hästen, det hade väl varit mysigt?”
Glamouren är och förblir borta ur mitt liv till förmån för ett rött litet sto och en blond liten tös. Och jag älskar det.