Jag klarar egentligen inte av att se sådant här, det river upp sår inom mig som är så djupa så att jag blir apatisk istället för agerande. Sedan kommer ett raseri så galet så att jag blir handlingsförlamad för det. Därefter börjar saker lossna och jag vill sälja hus och allt som inte är nödvändigt för att kunna hjälpa. Ungefär där brukar min man stoppa mig och säga att det inte är det som är lösningen.

Så vad är lösningen frågar jag mig då? Vad kan jag göra? Som gör skillnad för dessa barn på riktigt? Som ger dem ett liv? Vad?

Och nu skulle jag gärna fortsatt med ”…är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag…” och så hade hela den här dagen förvandlats till en trevlig födelsedag, tårta hade serverats och ballongerna hade prytt fasaden.

Nu är det inte någons födelsedag, i alla fall ingens i den här familjen, utan en helt vanlig torsdag, om än dagen innan midsommar. Just den här torsdagen känner jag dock lite grann att livet är bra och trivsamt, sommaren har kommit fram till perrongen med andan i halsen, något försenad, men ändå i tid för att hinna med på resan som ska vara under två månader give or take.

Jag bänkar mig med laptopen i knät på altanen och börjar knappa på tangenterna. Nästa bok växer fram och det är snart dags att skicka in till förlaget. Någon gång måste jag förbereda intervjun jag ska ha med High Chaparrals personal nästa onsdag också. Det kommer inte att hinnas med senare eftersom Sioux Easy kommer på söndag. Ni följer väl med i det som händer här?

Challe ligger utslagen i skuggan under trädgårdsbordet, nöjd efter en promenad i skogens svalka. Smoothien är färdig att dricka och en skål med vindruvor och jordgubbar väntar på att försvinna i mitt gap. Alltså (som Alva skulle ha sagt), det kunde lika gärna ha varit födelsedag.

En nära vän till mig sa idag att kineserna har ett uttryck som lyder ungefär: När du gjort en snabb resa måste du stanna och låta själen komma ikapp.

Jag tyckte först att det var ett fint talesätt och visst stämmer det, men sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Tills nu, när jag tagit mig tio minuters total paus från allt i solstolen på altanen. Plötsligt kände jag att något inom mig landade och la sig på plats. Kanske var det själen?

Kan vi stryka resten av dagarna fram till midsommar och ta helg nu? Sedan tycker jag att vi vänder de här dagarna ryggen och aldrig mer pratar om dem.

Att vara så här arg är inte bra för varken kropp eller själ. Att vara så stressad som jag är över morgondagen är direkt skadligt. Jag borde veta bättre, ändå sätter jag skygglappar och hörselkåpor på och kör i 190 och hoppas att jag håller ihop till helgen.

Jag tycker inte om att avsluta med tråkigheter så jag slänger in en länk hit och önskar er alla en trevlig kväll!                                                        Foto från bättre tider

Det har visat sig att det inte var en dagen-efter-grej som busschauffören höll på med när han hindrade mig och Challe att åka med eftersom det redan fanns en hund på bussen för ett tag sedan.
Idag blev vi stoppade igen, två gånger! Först av en chaufför som buttert bad oss kliva av eftersom det fanns en annan hund på bussen redan. Jag blev lite trött, bråttom som jag hade och frågade varför det var så? Han svarade att jag fick ta upp det med Västtrafik. Vi fick helt enkelt kliva av och vänta på nästa buss. Då blir vi stoppade igen, den här gången av en mycket sur gubbe som beordrade med dundrande stämma ”gå av bussen, vi har redan en hund ombord!” när jag och Challe inte ont anande klev på för att för andra gången försöka ta oss till stallet. Den här gången blev jag arg och frågade hur man gör om man har två hundar i sin ägo?
”Då får du väl för helvete åka bil!” blev svaret.
Förstår jag det alltså rätt att Västtrafik anser att man hellre ska ta bilen än att åka med dem?

Vi ska byta fasad på huset i sommar. Det ska bli stenkul att spendera hela semestern (haha, som om jag har semester, läs all tid efter jobbet) med att fläcka bort brädor, sätta dit nya brädor och måla brädor. My God, jag drömmer redan mardrömmar om de där jäkla brädorna.

Inte nog med att det är jobbigt att fixa med skiten, det kostar en massa pengar också. Bara panelen kommer att gå loss på mängder av tusenlappar, och då ska vi ha färg sen också. Miniräknaren (alltså Martin), går varm här hemma för att räkna ut hur vi ska göra det hela på bästa ekonomiska sätt. Jag själv sitter mest i soffan på min feta röv och håller händerna för öronen. De får träningsvärk av att höra så mycket siffror på en gång. Alva bidrar med att tala om att hon minsann inte vill ha varken vitt eller blått hus, även om hon gillar alla färger, utan hon ska ha ett rosa hus med guldtak. Den enda som tar diskussionerna lugnt är Challe, han bara ligger under bordet och fiser och ser söt ut.

Idag började jag skriva för Hästliv.nu Sidan är fortfarande under uppbyggnad, bland annat ska en banner upp med mitt namn och det ska läggas upp en bild där också, men jag finns ute i etern nu i alla fall. Följ mig, följ mig, vi ska ha så trevligt tillsammans!

Efter en enormt hektisk period när jag inte riktigt vetat hur jag ska räcka till åt något håll har den här dagen visat sig vara tämligen lugn. Skrivande har jag alltid att göra, men det har också varit det enda jag behövt rikta uppmärksamheten åt idag.

Dagens största förvåning kom när jag upptäckte att choklad och blåbär faktiskt inte är så himla gott ihop. Big surprise! Who knew?!