Nya tider – hejdå Spanien

Som många av er redan vet är äventyret i Spanien över för vår del. Vi känner oss helt färdiga med Spanien och kommer bara återvända på semester. Man skall visserligen aldrig säga aldrig, men det är så vi känner just nu. Vi längtar efter andra saker och har andra inriktningar i livet nu. När vi fick förfrågan om att vara med i Familjer på Äventyr (den säsong som går nu) kände vi att nej, det vill vi inte och nej vi vill faktiskt inte ens vara kvar i Spanien. Vi var mätta och färdiga och redo att gå vidare.

När vi kom hem sålde vi vårt hus eftersom vi kände att vi var färdiga även med att vara husägare. Istället förverkligade vi en annan dröm, nämligen att ta över min mormor och morfars ställe som jag berättade om i förra inlägget. Vi bor i lägenhet i Göteborg och lever vår vardag här, reser en del och så lever vi drömliv bortom vardagen i Hunnebo. Just nu är det perfekt.

Hur det nu är så samlade vi på oss en hel del erfarenheter i Spanien som vi är oändligt tacksamma för. Vi är så glada att vi gjorde det, att vi vågade. Det finns ingenting att ångra, vi är lyckligt lottade som fick vara med om allt vi var med om och som har alla våra minnen från ”äventyret” kvar. En hel del av det vi tog reda på och satte oss in i finns dokumenterat här på bloggen och ni är många som tittar in för att ta del av informationen varje dag. Det är jag glad över! Nu kommer jag att så sakteliga flytta över informationen till en sida som heter Till Spanien och börja med lite annat här. Inläggen här kommer finnas kvar, men för information om Spanien hänvisar jag alltså nu till den andra sidan istället.

Jag hoppas att ni som kommer hit vill fortsätta göra det för att se vad jag hittar på istället, läsa om Hunnebostrand och allt annat som kommer dyka upp här.

 

Söka jobb i Spanien

Jag får dagligen högvis med mail innehållandes frågor om utlandsflytt och om hur vi tänkt och gjort. Då och då samlar jag ihop dem och gör ett inlägg här på bloggen eftersom det helt tydligt är sånt som många verkar vilja ha svar på.

Väldigt många frågor rör jobb i Spanien. Hur svårt är det egentligen att få? Många skriver om att de är högutbildade så det borde väl inte vara något problem? Hur gör man för att söka jobb i Spanien?

Nu kan jag bara prata utifrån min erfarenhet och runt sådant jag har hört och sett själv på plats och av människor som bor i Spanien. Jag hävdar inte på något sätt att mitt svar är en sanning, men det är min erfarenhet. Så här: man kan få jobb i Spanien, absolut. Men att det skulle vara en fördel att vara högutbildad stämmer, efter vad jag sett, inte. I alla fall inte längs med sydkusten, kanske om man tar sig till städer som Madrid och Barcelona. De jobb som finns relativt många av är på olika callcenter, som telefonförsäljare. Det finns en del jobb, särskilt säsong, inom restaurang och hotell. Vissa i butik. Nästan alla kräver att man kan spanska. Det finns däremot en hel del svenska och skandinaviska företag där det räcker att man kan något av de skandinaviska språken och engelska. Sector Alarm är ett av de företag som har kontor i t.ex. Fuengirola och som anställer svensk personal. Jag har även hört en del som fått jobb på bank, men då krävs absolut spanska. Många jobbar även med fastighetsförmedling, dvs att leta bostäder åt andra, främst skandinaver, som kommer ner. För att hitta något tar de en avgift, något som den de letar åt inte alltid förstår utan många tror att personerna bara är schyssta och hjälper till. Det finns inte särskilt många varken mäklare eller fastighetsförmedlare som inte har mer eller mindre dåligt rykte eftersom de inte har ansvarsförsäkringar, utbildning osv och många drar sig inte alls för att både ta ut överpriser och lura sina kunder. Även här är det bra att kunna spanska. Frisör är ett annat yrke som funkar rätt bra för svenskar, precis som hantverkare. Överlag är praktiska jobb mycket lättare än akademiska.

Annars är det i princip egna företag som gäller, nätbaserade. Helst sådana med svenska kunder så att man därmed kan ta ut svenska priser. Lönerna i Spanien är väldigt låga… Alternativt att man har ett flexibelt jobb där man reser mycket men kan bo i och arbeta från Spanien.

Många är de som åker ner och tänker starta (och även startar) café och restaurang. Det är mer eller mindre dödsdömt från start. Få klarar sig mer än max något år om ens det. Det finns så otroligt många redan, utbudet är enormt. Tänker man att ”ja men jag ska ha en svensk restaurang, det måste ju funka bra” så tänker man fel. Det finns. Omg, så många det finns. Så om planen är att åka ner och öppna restaurang så råder jag en att tänka om.

Vill man ändå ner och jobba så skall man såklart inte hänga läpp och ge upp. Allt går med en massa energi och framåtanda. Kanske har man en toppenidé om något eget (inte restaurang) och då skall man ju såklart satsa. Min erfarenhet är att det ofta är lättare att ha eget företag än att söka jobb i Spanien. Entreprenörskap, energi och driv är ledorden.

Vardagen i Spanien

20151009_183938Gång på gång på gång får man höra att man lever drömmen i värmen, att man kan spendera dagarna på stranden och lunka runt i makligt tempo, ingen stress, bara god mat, Medelhavet och billiga priser. Hm, OK, jaja är väl ungefär vad jag har att säga om det.

Så här: ja det är underbart att bo i varmare klimat än det vi har i Sverige. Ja saker går långsammare och är mer avslappnade i Spanien. Ja maten är (ofta) jättegod. Ja mycket är billigare i Spanien än i Sverige. Och visst är Medelhavet härligt. Ja och amen till alltihop. Men man måste ändå förstå att såvida man inte tillhör den grupp människor som av en eller annan anledning inte behöver jobba så ter sig vardagen i Spanien tämligen annorlunda än när man semestrar där. Såklart.

Jag får nästan dagligen mail med frågor om hur man skaffar jobb, hur man fixar boende, vad man skall tänka på med skolor och så vidare. Jag kan naturligtvis inte svara för alla, jag kan bara berätta våra erfarenheter och vad vi har lärt oss av andra som redan bott i Spanien en längre tid. Det där med jobben först och främst: det finns jobb, men det råder stor arbetsbrist och man måste nästan kunna spanska för att få ett. Lönerna är väldigt låga jämfört med de svenska. Tiderna är ofta usla. Det där med att spanjorer inte jobbar är skitsnack, de jobbar hur mycket som helst. Om de har jobb vill säga. Som arbetslös har man det inte lätt. Boende är lätt att hitta men standarden på bostäderna är med skandinaviska ögon mätt under all kritik. Jag har skrivit om hyresvillkor många gånger tidigare men kan säga en gång till att vi har haft väldigt svårt att känna oss hemma. Vi har en bostad, inte ett hem. Det är någon annans hem som vi hyr och som vi måste byta efter 11 månader eftersom man inte skriver kontrakt längre än så. I bästa fall kan man sedan få ett nytt på samma bostad, men det är inte alltid lätt. Dessutom vill de flesta hyra ut till ett mycket högre pris under högsäsong så vill man inte betala överpris då så får man packa ihop och försöka hitta något annat som oftast är rena ruckel, alternativ köpa egen bostad. Summerat: vi är inte helt förtjusta i bostadsmarknaden i Spanien om man säger så.

Skolan då. Om man som vi sätter sina barn i svensk skola så är omställningen inte så jättestor. Skillnaden är att det är en stor ruljans på både barn och lärare. Inget är bestående. En annan skillnad är att det sällan finns fritids så om man inte sätter barnen på flera aktiviteter varje dag (som många gör) som barnen kan ta sig till själva så blir den egna arbetsdagen rätt kort. Barnen skall lämnas klockan 9 på morgonen och hämtas klockan 15. Däremellan får man ta sig till och från jobbet och så jobba då såklart. Jag har ärligt talat inte kunnat känna av det där lugnet ett dugg, varje dag är en stress med att hinna få ihop allt. Har man ett spanskt jobb funkar det eftersom man har siesta mellan 14-17 så då hinner man hämta barnen, men kl 17 skall man vara tillbaks på jobbet och jobba hela kvällen så då måste man ha barnvakt. Dessutom kan det vara svårt att på en spansk lön ha råd att ha barnen i svensk skola eftersom den är dyr. Väljer man spansk skola så får man räkna med enormt mycket läxor från tidig ålder, betyg från det att barnen är 5 år och strikt regler för att föräldrar inte får vistas på skolan. Engelskan barnen lär sig i spanska skolan är undermålig eftersom det saknas lärare som kan korrekt engelska, tyvärr. Just det är ett stort problem i spanska skolor, att barnen lär sig fel.

Vi får också höra närmast dagligen vilken gåva vi gett vårt barn, hur lycklig hon måste vara som får bo i Spanien osv. Jag kan tala om att så är det inte. Hon är inte lycklig över det. Hon förstår inte fördelarna med det, förutom att hon tycker det är skönt att kunna gå ut utan att behöva dra på sig en massa kläder, även på kvällen. Men dagtid tycker hon ofta att det är för varmt och har ont av det. Om sanningen skall fram så har vi inte träffat ett enda barn som flyttat till Spanien som inte vill flytta hem till Sverige igen. Alla saknar Sverige och dem de lämnat där. Självklart finns det barn som tänker annorlunda, men vi har inte träffat dem. Jag tror att för att barn skall uppskatta att få flytta till Spanien så skall de ha flyttat dit som riktigt små så att de inte kommer ihåg så mycket annat, eller vara äldre, typ i högstadieåldern eller så.

Nej, man skall inte blanda ihop att vara någonstans på semester, gärna en lång sådan, med att bo där permanent och ha en vardag där. Det är två HELT skilda saker.

Barnvänligt

En tjej med integritet
En tjej med integritet

Det råder en väldigt barnvänlig mentalitet här nere i Spanien. Barn är välkomna överallt, de har en självklar plats i det sociala livet, man pratar med barn, till barn, inte bara om barn. De möts av leenden och idel välmening. I stort sett är det verkligen härligt och eftersträvansvärt. Alva däremot avskyr åtminstone vissa delar av det.  Hon har alltid varit tämligen reserverad inför vuxna människor som hon inte riktigt anser sig känna ordentligt och när nu helt främmande människor kommer fram och klappar henne på huvudet, tar i hennes hår eller nyper henne lätt i kinderna så känner hon sig synnerligen obekväm. Jag försöker självklart hjälpa henne att undvika sådana situationer, men ibland går det så snabbt att jag inte hinner med. Hon förstår ju att alla de där leende människorna som tilltalar henne på smattrande spanska säger snälla saker och att de inte vill henne illa, men eftersom hon inte förstår precis vad de säger och inte heller kan svara dem ordentligt så blir det ändå jobbigt för henne. Ack denna språkförbistring. Tänk om det ändå fanns ett språk som talades av alla, även om alla hade sina egna språk också…

Jag tycker att det är bra att Alva inte kastar sig i famnen på främmande människor. Jag gillar att hon inte är ”gå på-ig” och att hon har integritet. Hon är ingen annans egendom, inte min heller och hon har rätt att sätta gränser, hon ska sätta gränser, för vad som är ok för henne och inte. Ändå måste jag erkänna att jag tycker det är skönt att hon inte är fullt lika blyg längre och att hon vågar använda sin söta lilla stämma och prata så att det hörs när hon blir tilltalad. Det är också viktigt att lära sig. Att använda sin röst.

Något av det svåraste som finns med att vara förälder är just det där med att man bara har dem till låns ett tag, att ens enda uppgift är att vårda dem, älska dem och ge dem nycklar och vägledning så att de sedan skall kunna klara av att ta sig an livet själva. Att man fram tills dess skall fatta beslut åt dem, beslut som påverkar dem och man har egentligen ingen aning om ifall det kommer bära eller brista. Man kan bara hoppas att det blir bra och göra sitt allra bästa, utan några som helst garantier. Man kan få magsår för mindre.

Myten om Spanien

Jag hade tänkt skriva klart en ny bok medan vi var här i Spanien. Hahahaha, hrm ursäkta mig men jag måste skratta. Jag har mindre tid över till att skriva nu än vad jag haft på väldigt länge. En av de stora myterna om Spanien: att man har så mycket tid över och kan leva glada dagar i solen. Manaña, manaña. Jo tjena. Det funkar om man är pensionär eller lyxhustru, möjligen. För övrigt är det en väsentlig skillnad (naturligtvis) på att leva sitt liv här och att vara här på semester, det kan förmodligen vem som helst räkna ut. Pengar skall in på ett eller annat sätt och för de flesta av oss innebär det att man måste jobba. Kombinerar man det med barn som är för unga för att kunna röra sig fritt i stan själva så kommer man snart fram till att man får väldigt svårt att hinna med allt.

Alva går i skolan mellan klockan nio och tre. Fritids finns inte, däremot finns en del aktiviteter efter skolan. Ofta ligger de dock inte direkt efter skolan, utan sådär någon timme eller två efter, vilket gör att ännu mer tid går bort när man skall lämna och hämta. Här låter man inte heller barnen gå omkring själva, inte ens om man bor lite utanför stan, utan man följer dem överallt. Till stor del har detta med trafiken att göra. Bilister kör som bekant snabbt som attans och det finns få föräldrar som vill riskera sina barns liv genom att släppa ut dem själva, i alla fall när de är i Alvas ålder (och yngre såklart).  Detta gör att man blir väldigt upplåst kring hämtningar och lämningar och att vara med på aktiviteter. I runda slängar går det bort ungefär en och en halv timme till bara hämtning och lämning från skolan varje dag, aktiviteter och lek med kompisar borträknat. Visserligen är det underbart att få spendera så mycket tid med mitt barn, det är en lyx och en gåva, men jag kan inte riktigt säga till de som kräver pengar av mig i form av räkningar att jag tyvärr inte kan betala eftersom jag inte hunnit jobba utan bara varit med mitt barn istället. Alltså, heltidsjobbet (mer än så eftersom jag både jobbar och pluggar på universitet) skall skötas på omkring fyra och en halv timme, plus lite extra tid som jag snor åt mig genom att sitta med datorn i knät samtidigt som jag med ett öra och ett öga tittar och lyssnar på Alva som sitter bredvid och grejar med sitt i soffan.

Alla andra föräldrar jag pratat med, i alla fall de som inte är gjorda av pengar utan som faktiskt måste jobba, säger samma sak: De har aldrig haft så lite tid över och känt sig så stressade av tidsbrist och jobbpress som här.

Jag måste också snabbt och skoningslöst slå hål på myten om att spanjorer bara glassar och tar det lugnt, att de ”aldrig” jobbar. Det kunde inte vara längre från sanningen, de jobbar i princip jämt känns det som. Nu generaliserar jag väldigt, såklart, men över lag har de långa arbetsdagar och dessutom jobbar de som regel sex dagar i veckan. Visst, de är lediga mellan klockan två och fem på dagen, den berömda siestan, men sedan skall de, i de fall de får denna ledighet, tillbaks till jobbet och vara där till tio på kvällen, ibland längre. Jag tror att få skulle vara avundsjuka på detta sätt att lägga upp arbetsdagen på. Jag är då inte det allra minsta sugen på att få mina dagar upphackade på det sättet. Umgänge med familjen sker sent på kvällarna, med sömnbrist som resultat, i alla fall för barnens del.

För övrigt har jag väldigt lite tid att sitta ute och njuta av sol och värme, i alla fall på vardagarna. När jag lämnat Alva går jag hem och tokjobbar, inomhus eftersom det är svårt för datorn att klara värmen ute, den säckar helt ihop, tills det är dags att gå och hämta henne igen. Då försöker vi visserligen få så mycket tid ute som det bara går, men efter skolan är hon trött och hungrig och vill hem och vila och äta och så skall läxan göras. Så sådär alldeles mycket tid ute har vi faktiskt inte. Återigen, som jag skrivit någon annan gång, så beror möjligheterna för att vistas ute mer också på hur man bor. Hade vi bott med stor uteplats där man kan sitta i skuggan, eller till och med få plats att leka ute i skuggan, så hade saken varit lite annorlunda. Men vi bor inte så och därmed jämt.

Vad jag vill komma till är i alla fall att boken får vänta tills vi är i hamn med våra planer på ett annat sätt att leva ut våra drömmar om ett liv med växlande kultur och möjlighet att se nya delar av världen, samtidigt som vi kan ha vår bas hemma i Sverige.

 

Lite vänlighet – trots språkförbistring

Min stora sorg är att jag befinner mig i Spanien och har inte varken tid eller ork nog att lära mig spanska ordentligt. Det har visat sig att det finns gränser för vad man hinner med, till och med för mig som jämt tror att jag skall få till och mäkta allt. Min gräns gick tydligen vid att läsa heltid på universitetet samtidigt som jag skall skriva och sköta mitt företag, samt ensam ta hand om en sjuåring som tagits bort från allt och alla hon känt och har placerats i ett nytt land – med allt vad det innebär. Dessutom har jag sådan sömnbrist att jag knappt ens vet vad jag heter längre. Så, att lära mig spanska känns för stunden totalt uteslutet.

Till alla som känner att jag blivit asocial vill jag be om ursäkt. Det finns så många fantastiska människor här och jag är glad och tacksam över att jag fått träffa dem, men precis just nu finns det inte rum för att umgås särskilt mycket. Samtidigt försöker jag ändå bygga upp ett liv för mig och Alva här och det går bättre än vad jag trott. Jag får så mycket hjälp från oväntade håll och det värmer verkligen mitt hjärta. Att okända människor sträcker ut händer för att hjälpa och stötta till höger och vänster, det är fantastiskt! Tänk om alla människor som kom till främmande länder fick samma välkomnande och hjälp. Jag känner mig så totalt oförtjänt av omtanken och vänligheten jag fått ta emot, och det verkligen inte bara av andra svenskar här nere, och önskar att jag kunde skänka den till de som forcerat hinder och utstått prövningar som jag inte ens kan föreställa mig. Jag kan bara hoppas på att jag får chansen att återgälda all vänlighet som visats mig och mitt barn.

Det positiva

Om man inte har något positivt att säga så skall man inte säga något alls heter det ju. Jag vet i och för sig inte om jag alltid håller med om detta påstående, men jag vill i alla fall förtydliga att min tystnad här inte beror på brist på snälla saker att skriva om. Jag skulle kunna skriva hur mycket positivt som helst, men jag har äntligen lärt mig att jag inte alltid måste vara uppkopplad och tillgänglig. Det är något jag hoppas ta med mig vidare när vi så småningom lämnar Spanien. Att vi inte kommer stanna här permanent är nämligen klart, vi är för nyfikna på resten av världen för det och dessutom måste vi hitta ett sätt för oss att kunna bo tillsammans som familj. Att göra som vi gör nu, där maken fortfarande bor i Sverige medan jag och Alva bor i Spanien, kommer inte att fungera i längden varken för maken eller Alva. Nej, på sikt måste vi göra på något annat sätt. Vi letar febrilt efter sätt att kunna vara tillsammans men som ändå låter oss vara fria från ekorrhjulet.

Jag har fått väldigt många frågor om hur vi trivs och hur allting är här nere nu när vi bott här ett tag. En av de saker jag måste lyfta fram som extra positivt är att människor tar sig tid att prata med varandra. Man stannar på gatan, man jäktar inte. Jag är helt fast övertygad om att det har med klimatet att göra, även om det finns andra som hävdar att vi svenskar är kalla och stela och vägrar att prata med varandra alldeles oberoende av väder. För mig är det helt uppenbart att det i allra högsta grad har med värmen att göra. Man kan stå och prata utan att frysa ihjäl och man jäktar inte runt, helt enkelt för att man inte orkar stressa i värmen. Det är min teori, så får andra ha sina egna. Värmen gör att alla slår av på takten, man har inte så bråttom.

En annan sak som jag ser som positiv är att trots den något hysteriska trafiken så stannar så gott som alltid all motorburen trafik, även bussar, vid övergångsställen för att släppa över fotgängare, även om det innebär att de blir stående still rätt ofta eftersom det är tätt mellan de vitmålade linjerna. Ingen jäktar, även om jag annars upplever just trafiken som hetsig. Väldigt trevligt och en positiv överraskning, jag var annars beredd på att man skulle få kasta sig över vägarna med risk för livet. Det kan kännas så när man ser hur folk kör för övrigt…

Eftersom människor vistas mycket utomhus känns staden så levande. Det finns alltid folk ute, de flesta är vänliga och trevliga och jag känner mig väldigt trygg. Våldsbrott är ovanliga, även om ficktjuvar och väskryckare tyvärr är desto vanligare. Alva möter leenden och människor som talar direkt till henne med värme vart vi än kommer, alla tar sig tiden att uppmärksamma barnen och prata lite med dem. Man umgås över generationsgränserna, alla är med, gammal som ung. Jag älskar det!

Visst finns det en hel del som jag tycker mindre om, som jag känner att jag definitivt skulle klara mig (bättre) utan eller som jag önskar hade fungerat bättre, det går inte att sticka under stol med. Vissa saker ogillar jag riktigt skarpt till och med. Djurhållningen till exempel. Man ser tyvärr mycket som är rent förskräckligt och annat som är bortom gränsen för galenskap. Att tjurfäktning och andra former av misshandel och tortyr anses vara en konstform går knappt ens att prata om utan att bli vansinnig. Väldigt många djur far illa, men det sägs att saker och ting ändå börjar bli bättre även på den fronten. Man får väl hålla tummarna för det och fortsätta skriva på protestlistor och hjälpa till som volontär på olika räddningscenter, så mycket mer kan jag inte göra just nu känner jag.

Många frågar också om skolan och hur Alva upplever den. Jag vill avvakta ett tag till med att svara på det eftersom den precis har börjat och jag känner att vi inte kan utvärdera något än. Man får dock hålla i minnet att vi lämnat en suveränt bra skola i Sverige där Alva trivdes jättebra så skolan här har stora skor att fylla för att leva upp till vad vi hade så att säga. Många jag pratat med har lämnat skolor som de inte alls varit nöjda med och då blir ju referensramen en annan såklart. Sådär är det ju med precis allting här i livet, allt beror på vad man jämför med, allt handlar om perspektiv, prioriteringar och hur man värderar och ser på saker. Men det skall nog bli bra med skolan här också, det tror jag absolut. Klassen är något mindre än den i Göteborg, men mycket större än vad svenska skolan här nere haft tidigare.

Vi njuter naturligtvis av härligt väder. Jag skulle inte ha något alls emot att fortsätta ha sådär nio månaders vår och sommar resten av mitt liv, men jag måste erkänna att jag faktiskt vill ha höst och lite vinter också, om det bara kunde hållas begränsat till sådär tre månader om året, istället för ungefär tio… Det som kan vara värt att tänka på för att faktiskt kunna dra nytta av det sköna vädret är hur man bor. Det ÄR rätt viktigt vad som finns att tillgå kring bostaden. Har man inte någon form av uteplats man kan använda så är man dömd att vara ute på stan istället, eller stranden naturligtvis. Men, om man inte är pensionär eller på annat sätt befriad från arbete, kan man inte riktigt leva sitt liv på en parkbänk eller i en solstol på stranden. Då blir uteplatsen vid bostaden viktig för att man inte skall behöva vara inne hela tiden ändå. Själv kan jag ju jobba hemifrån och skulle alltså kunna sitta ute med datorn hela dagarna, men eftersom det är minst sagt si och så med uppkoppling och hur stabilt det är, funkar det inte för mig att sitta ute på stan någonstans. Jag har provat flera ställen som skall ha wi-fi, men nepp, det är kört. Det går alldeles för långsamt för att fungera. Större delen av arbetsdagen går då åt till att sitta och vänta på segt internet… Det är faktiskt svårt nog här hemma, och då har vi ändå fibernät till lägenheten. Just den biten hamnar definitivt på minussidan här nere, att tekniken strular så mycket. Som sagt, det är skönt att inte alltid behöva vara tillgänglig, men det skall ju ändå gå att sköta sitt jobb.

Nu skall jag lämna sociala medier för en stund och istället ägna mig åt litterärt granskande. Jobbet kallar!

 

Knivsliparmannen

knivslipningNu blir det många inlägg på raken, men jag måste bara berätta. Hela morgonen och förmiddagen har jag och Alva gått här och i det närmsta irriterat oss på ett ljud som spelats om och om igen. En kort liten trudelutt, som ett flöjtljud ungefär. Vi har inte förstått varifrån det kom, men så blixtrade det till i mitt minne och jag fick för mig att det kanske var den där mannen som åker omkring på sin cykel och slipar knivar åt folk som jag hört berättas om. Spelade inte han en lite slinga för att tala om att han kom, som glassbilen ungefär? Jag rusade till fönstret nästa gång jag hörde flöjtljudet och jo då, där var ju mannen med cykeln och slipstenen. I ett infall slet jag åt mig min Globalkniv som fått följa med från Sverige och sprang ut på gatan. I mitt huvud såg jag framför mig hur jag blev arresterad för vapeninnehav, så jag vände och hämtade en tidning att vira in kniven i.

Andfådd hann jag ikapp knivsliparmannen och bad honom få Globalen fixad. Jajamen, det var inga problem strålade spanjoren, på spanska då förstås. Och så vecklade han ut en drivrem, satte fast den på bakhjulet och så hoppade han upp på cykeln och trampade runt medan han förde kniven fram och tillbaks över slipstenen. Ett par minuter senare var kniven vassare än någonsin och jag betalade glatt 4 euro för jobbet. Jag kände mig sådär löjligt glad och tacksam över att ha fått vara med om hela grejen. Ibland är det så små saker som gör att man känner glädje och tillfredsställelse. Som när en man på en cykel slipar ens kniv i soliga Spanien.

Mijas Pueblo och La Cala

unnamed (31)unnamed (30)Gamla stan i Fuengirola är vackert, pittoreskt och härligt på alla sätt och vis, men tillslut blir man lite less på att bara trava fram och tillbaks här. Med andra ord, dags för utflykt! De senaste två dagarna har vi därför besökt Mijas Pueblo och La Cala. Omväxling förnöjer heter det ju.

Jag skall berätta mer om Mijas Pueblo snart, men ville bara flika in med ett par bilder från La Cala innan vi går ut i hettan och tar oss an dagen. Sol och bad (i iskallt vatten, vad har hänt med Medelhavet den senaste veckan??) och glada barn gör själen lätt att bära.

Avsaknad av saknad

Spansk gräsmatta
Spansk gräsmatta

För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.

Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.

Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.

Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.

Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.

Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.