Tjuvar i köksträdgården

Sommaren är i full gång och vi har flyttat till vårt näste i Hunnebostrand på heltid. I Göteborg har vi visserligen balkong men här i vårt andra hem har vi trädgård, altan, bärbuskar och en egen liten köksträdgård. Man kan inte säga annat än att det smäller högre än en sketen balkong i stan. OK, kanske inte så sketen, men ändå.

Jag njuter i fulla drag av att kunna trampa ut i tofflorna med saxen i högsta hugg och gå lös på allt som växer. Jag skulle kunna säga att jag lägger ner det jag skördat i en liten korg och att jag med den blommiga klänningen böljande runt benen dansar in i köket för att förbereda maten, men det hade varit ljug. Fullt så romantiskt rosaskimrande är jag inte. Jag är mer av en ”trasiga jeans-människa” som på sin höjd kan tänkas ha lite avskavt nagellack kvar på tånaglarna. Tjusigare än så blir det sällan, om jag inte har fått något tillfälligt ryck och spenderat en hel dag med att skrubba, måla och fixa med kroppen, vilket händer kanske fem gånger om året eller så.

Så, med saxen i näven gick jag, utan klänning, idag ut för att bärga lite persilja och annat till salladen i köksträdgården. Längs med kanten, utanför alla grönskande ätliga blad, har vi jordgubbar och i år har vi varit välsignade med en hel massa av de röda, svällande bären. Mums att gå och plocka åt sig när man blir lite sådär sugen. Sugen är precis vad någon har blivit under natten verkar det som, för en av de största gubbarna, en av de Alva gått och sett ut åt sig själv men väntat med att plocka för att den skulle få lite mer sol på sig först, har blivit tuggad på! Den sitter kvar på plantan och delar av den är oäten, men den har liksom blivit tuggad på runt om.

VEM är det som gör så här? Eller snarare VAD? Rådjur har vi inga här och de hade väl snarast tagit hela plantan, sniglar har vi inte heller. Jag tippar på måsar, men är inte säker. En tjuv i kökslandet har vi i alla fall.

Investera i solenergi där solen finns

När vi bodde i Spanien blev jag oerhört förvånad – och något fascinerad – över att man i ett land som har så otroligt många soltimmar väljer att extrabeskatta de som sätter upp solceller för att ta vara på solenergi. Det är för mig mer eller mindre obegripligt hur man kan välja en sådan väg från statens sida, men så är det. Skatten måste in någonstans och då tycker man uppenbart att detta är ett bra sätt.

El, energi (och sol, eller snarare bristen på sol) är samtalsämne som på intet sätt är främmande här hos oss av flera anledningar. Dels är längre utomlandsvistelser ständigt aktuella för oss och då är elen något vi pratar en del om, som tex hur dyr den är och i vilken form landet väljer att få fram den. Såna saker. Sen jobbar ju maken med energi, matte och annat sånt där som är rätt trist men väldigt nödvändigt.

Nu i dagarna har samtalen även börjat ta en något annorlunda form, nämligen av typen att investera. Maken är road av sådant, aktier och annat tjafs (jag veeet att det är bra att sätta sig in i, spara och vara noggrann i valet av placeringar, men det är oftast sååå boring!) och han har nu nosat upp en sådan som till och med jag blivit intresserad av. Nu vill han att jag ska skriva något lagom putslustigt om grejen: att investera i solenergi i Afrika.

Jag är inte direkt känd för att lyda order hur som helst, särskilt inte från min kära make. Det kommer jag inte göra nu heller. Putslustigt hit och putslustigt dit. Det här är allvarliga, viktiga grejer, sånt driver man inte med. Solenergi i Afrika känns på alla sätt helrätt. Är det något jag kan ställa mig bakom så är det en sån här grej eftersom den slår flera flugor i en smäll. Jag vill därför uppmana alla att gå in på den här länken och läsa mer om hur man kan kan investera en liten slant som förändrar mycket – både för människor i Afrika och klimatet. Det handlar inte om att skänka (det kan man gott göra det också) utan om att investera. Som sagt, läs mer om det själva.

Dags för vårgrönt

påskris och liljorNu – äntligen – börjar en storfavorit när det kommer till årstider att närma sig med stormsteg. Våren! Inte den första trevande, mycket osäkra och fortfarande kalla våren, utan den tid då allt börjar knoppas, blomma, grönska och man kan gå utan jacka utan att frysa ihjäl. Den delen av våren. Jag älskar den!

Bild från Odla.nu
Bild från Odla.nu

Än är det liiite för tidigt, men alldeles snart är det dags för vårgrönt, för planteringar och för röjning i trädgården i Hunnebo. Alla krukor ses över och ett par nya inköp kommer göras och sen skall det planteras vårblommor så det står härliga till. Narcisser, jag älskar narcisser, pärlhyacint, murgröna och allsköns prakt skall få spraka runt huset och glädja var och en som är där. Längre fram skall pelargoner få plats, de hör till, och örtkryddor, sallad och tomat skall få sola sig på altanen.

Pallkragar skall placeras ut och odlas i, solsängarna skall fram och livet skall njutas. Jag längtar!

narcisser

Hot Yoga

Kors i taket och på alla andra ställen, jag har börjat träna igen! Det var flera år sedan jag tränade regelbundet och strukturerat, har väl alltid känt att jag fått åtminstone viss motion i stallet. Men hur det nu är så blir man inte yngre och kroppen trilskas med att få en massa krämpor för sig. Jag tänker att om det är så illa redan nu, hur ska det då bli när man blir gammal på riktigt? Ämnesomsättningen är inte heller vad den varit och jag förbränner sämre. Plötsligt hör jag inte alls till de där som kan äta vad som helst utan att det syns, så som jag alltid kunnat tidigare.

Det var helt enkelt dags att ta tag i saken och eftersom jag dessutom behövde hitta något sätt att varva ner och landa lite i mig själv här och nu så bestämde jag mig för att börja träna lite olika varianter av yoga, in trinity och bodybalance. Helt osannolikt nog tycker jag faktiskt om det, hör och häpna! Jag som aldrig gillat träning, snarast ogillat det. Avskytt skulle man till och med kunna säga. Men nu känns det riktigt bra och roligt att sticka iväg på ett pass.

Mina favoriter är in trinity (som en blandning av yoga, pilates och kampsport med pinnar på en lutande bräda) och hot yoga. Wow vad rädd jag var innan jag gick dit första gången. Att yoga i ett rum uppvärmt till 40 grader med den här gamla stela skruttkroppen skulle kunna resultera i en hjärtinfarkt tänkte jag. Skulle man kunna andas alls? Skulle jag svimma?

Nu har jag gått några gånger och har varken fått infarkter eller svimmat, däremot har jag faktiskt blivit avsevärt bättre just på att andas så att kroppen får tillräckligt med syre under träningen. Där ser man.

Idag var jag på en klass där det var flera killar med. Det är alltid lite kul när det är blandad grupp, men jag tappar lätt lite fokus, killarna låter så jäkla mycket när de tränar! De tar liksom i för kung och fosterland och pustar och har sig så att man tror att de håller på att få en infarkt allra minst. Idag var det en kille som stönade så mycket att jag höll på att ramla omkull. Helt sant. Han lät liksom som ett djur som frustade och stånkade och stönade sig genom varje position. Rätt festligt, men sjukt svårt att koncentrera sig på sig själv.

Efter en klass är man härligt mjuk, varm och lagom mör i kroppen. Man får verkligen tänjt och sträckt ut varenda muskel, samtidigt som man jobbar upp styrka och balans. Om ni inte provat hot yoga än så gör det vet jag!

Bilden har ingenting med klassen jag går att göra utan är tagen från nätet.
Bilden har ingenting med klassen jag går att göra utan är tagen från nätet.

Frossa i sängkläder

Butiken jag jobbar i ligger vägg i vägg med en Sova-butik och varje gång jag går förbi deras fönster dras ögonen till härligt inbjudande kuddar, sängkläder och sängar som man får lust att slänga sig ner i och inte resa sig igen på några timmar. Har ni provat dem? Börjar klippa med ögonen bara jag tänker på dem… Nu har vi en rätt bra säng och skall inte byta på ett tag så det är inte helt motiverat att springa iväg och köpa ny madrass, men drömma kan man ju.

Stunda fiberkuddeDäremot behöver vi en hel del nytt upp till Hunnebo. Idag sprang jag alltså in på Sova innan jobbet för att kolla sortimentet av sängkläder och kuddar som vi behöver några fler av. Vi tycks alltid ha huset fullt av gäster i Hunnebo och kuddar blir alltid bristvara av någon anledning.

Jag fastnade för en skyltning som Sova hade gjort med sängkläder som gick i fräscht turkosa/ljust gröna toner tillsammans med vitt. Det fanns även i blått, men jag fastnade väldigt mycket för de gröna, vi har redan en hel del blått. Man ser det nog inte så bra på bilden, men det ena påslakanet (och örngotten) är alltså randigt i turkos/grönt och vitt. Så himla fint! Fick en väldigt stark ”måste ha känsla”.

Sova sängkläder

Lexington påslakanMaken skulle inte hålla med mig, men några småkuddar behövs alltid och jag fastnade för en i grå/bruna toner  från Lexington som jag vill ha i gungstolen i vårt sovrum i Hunnebo. Till slut höll jag mig i alla fall i skinnet och nöjde mig med vanliga kuddar som vi som sagt verkligen behöver. Tänker att den andra får vänta, det är ju inte som att jag inte slinker in på Sova titt som tätt…Lexington prydnadskudde

 

A lot on my mind

Jag har inte lagt ner bloggen, även om jag förstår om det verkar så. Just nu har jag bara a lot on my mind, jobbrelaterat, och hinner helt enkelt inte med. Hoppas att ni alla som troget kommer in och läser har överseende och fortsätter kika in. Det kommer snart komma uppdateringar, lovar.

Tills dess: ha en underbar dag!

solstol

Så tacksam

4c357f22-4966-4932-a79d-d4d4efad26dcVissa dagar tänker jag att något måste jag ha gjort rätt här i livet. Som idag. Alva och en av hennes bästa och äldsta vänner (vid närmare eftertanke är det nog den kompis hon haft allra längst, de var två och tre år när de lärde känna varandra) fick gå själva till torget med en peng för att köpa något till sig själva. De var borta en stund och mamma-paniken hann sätta in, även om jag intalade mig att de bara passade på att njuta lite av att få känna sig stora och att ingen hade rövat bort dem. När de kom hem såg de glada, uppspelat och förväntansfulla ut. Händerna höll de bakom ryggen.

”Mamma jag hade tänkt att köpa en snöglob med en gulduggla i men jag ångrade mig och köpte den här istället”, sa det älskade barnet och trollade fram en inslagen blomma.

Jag lovar, det var nästan att tårarna kom, så glad blev jag. Och jag tänkte att något måste jag ha gjort rätt här i livet som förtjänat en sådan dotter. Jag är så tacksam, så privilegierad.

 

Stanna eller åka iväg

Stanna kvar eller åka iväg. Den ständiga frågan känns det som. Ända sedan jag fick veta att jag var gravid har jag velat ge Alva ett fast föräldrahem. Att hemmet där hon växer upp skall få finnas kvar, vi skall finnas där, hennes rum skall alltid få vara hennes rum. Det har känts väldigt viktigt för mig, som inte alls växt upp så, men kanske ännu viktigare för maken som har haft det så och älskat det. Att ha kvar vårt hus har därför varit en stor ambition för oss, samtidigt som nyfikenheten och reslusten ligger och retar och pockar på uppmärksamhet.

När vi bestämde oss för att dra till Spanien på obestämd tid valde vi alltså att ha kvar vårt hus i Göteborg. Det kändes bra att veta att det fanns där att komma hem till om vi ville. Och det visade sig att det ville vi ju, eller framförallt Alva. Hon trivdes aldrig riktigt bra med livet vi levde i Spanien. Hon tyckte inte om att vi inte bodde tillsammans och hon avskydde att hon blev så bunden vid oss igen, att hon aldrig kunde röra sig fritt. Hon gillade inte heller känslan av att vi egentligen inte hade ett hem. Vi hade en bostad, en plats där vi hade kläder och där vi sov men inte så mycket mer än så. Just den grejen tyckte även jag var jobbig, att så tydligt bo hos någon annan, att inte känna att man var hemma där man bodde.

Allt i Spanien var ju såklart inte dåligt, vi älskade vissa bitar med det, Alva också. Men tyvärr vägde det negativa över. Istället började vi få en del andra alternativ presenterade för oss. I väntan på beslut flyttade vi hem till Göteborg igen. Väl här kände vi att nej, vi vill faktiskt vara kvar hemma ett tag nu och inte dra iväg igen precis nu. Alva behövde få komma tillbaks till skolan och kompisarna och hon hade ingen som helst lust att åka iväg igen annat än på semester möjligen. Vi valde att lyssna eftersom det i allra högsta grad påverkat henne om vi kört över henne och dragit iväg någon annanstans och tvingat in henne i ny miljö, ny skola osv.

Och så sitter man nu här då och känner att hemma känns väldigt bra på massor av sätt, men man skulle ändå vilja testa… Ja jag kan räkna upp iallafall fem platser jag skulle kunna tänkt mig nu på studs, om vi bara kunde bo där tillsammans. Men jag vill inte slita upp Alva. Stanna eller åka… Ja ni förstår.

Nu har vi i alla fall bestämt att vi inte skall åka någonstans på ett tag. Alva skall få lugn och ro här hemma. Hon har med mycket lillgammal röst deklarerat att ”jag är nog inte lika intresserad av att bo någon annanstans som ni. Jag vill vara hemma, fast jag vill snart ha semester…”

Jag tycker att man som förälder måste lyssna på sina barn i sådana här frågor. Alla barn fungerar olika. För många är det en enorm tillgång och fördel att få bo i olika länder, få lära sig nya språk och allt vad som medföljer en flytt, men för andra passar det inte alls. Det kan till och med vara förödande. Alva tillhör tyvärr den senare kategorin, i alla fall nu, kanske det ändras när hon blir lite äldre. Så, min och makens lust att röra på oss måste kvävas i sin linda och läggas till vila ett tag framöver.

Dan före dan

Dan före dan. Dagen då många stressar halvt ihjäl sig. Inte vi. Nej, nej, nej, vi kör inte med julstress här. Klapparna är klara sedan länge, städar gör vi inte mer än vanligt och maten är en ren fröjd att laga. Vi gör det tillsammans, som en del i hela julfirandet. Mycket mysigare så tycker vi. Vi behöver inte ens dra iväg och handla den. Istället för att trängas med tusentals andra jäktande människor har vi lagt en beställning på MatHem som levereras om ett par timmar. Kan det bli enklare och smidigare?

Så, dan före dan känns rätt lugn här hos oss. Nästan så att man undrar vad man skall göra. Dottern har varit iväg och badat med en kompis och nu sitter hon och spelar Wii. Själv har jag för första gången kikat in på Casino.com för att se vad man har för sig där. Många gillar ju att spela på nätet (maken till exempel, fast han håller sig till odds och sånt) och jag är lite nyfiken på vad det är som lockar och drar. Förutom drömmen om storvinsten förstås. Man får väl passa sig lite så att man inte spelat upp hela månadsbudgeten innan man förstår hur det gått till bara…

Hundarna har fått varsitt ben att gnaga på så till och med de är lugna. Alva ville prompt att de också skulle få julklappar ”för de har ju inte firat jul förr när de har bott på gatan”, som hon säger. Därför har vi varit och köpt ett gosedjur till dem var. Frågan är hur länge de får vara hela… För att förena lite nytta med nöje ska de också få varsin sele från Hurtta. Det behöver de ändå, så då kan de lika gärna få dem i julklapp. Jag tror inte att de bryr sig något nämnvärt, men det var viktigt för Alva så då får det bli så.

Ja, som ni förstår ligger lugnet som mjuk bomull runt oss här hemma. När jag sa det högt för en stund sen sa Alva att ”ja man tager vad man haver nu när vi inte får någon snö”. Hon är god som guld det barnet.

En smak av sommaren

12094999_10153594923296071_4618416668501515426_oDet har vänt, gott folk, nu går vi mot ljusare tider! Känner ni smaken av sommar, känner ni värmen? OK, det kanske är lite tidigt att ropa hej än, men från och med idag blir dagarna omkring fem minuter längre för var dag som går.

Visst längtar vi efter sommar, även om vi i år varit bortskämda nog att kunna leva barbenta och bararmade till långt in i oktober, men vad vi allra helst skulle vilja ha just nu är faktiskt snö. Vi hör till dem som gillar alla årstiderna, även om de löper amok och inte vet att hålla sig där de ska. En evig höst är inte särskilt kul…

Nu ser vi i alla fall framåt och glädjer oss åt att ljuset återvänder, sakta men säkert.