Man måste inte vara extrem

Mail från läsare:

”Hej Linnéa.

Jag har läst din blogg sedan i mars, men har inte skrivit något till dig förrän nu. Idag öser regnet ner och jag läser om er flytt till Spanien och kan inte låta bli att känna mig avundsjuk. Jag vill också våga göra något sådant, lämna Sverige och ge mig ut på äventyr. Men så har jag barn och det känns som en för stor risk. Alla som flyttar på det där sättet verkar vara så extrema, de säljer allt och kastar sig iväg på vinst och förlust. Därför känns det så bra att läsa din blogg och bli påmind om att man kan göra på ett annat sätt. Att det faktiskt inte måste vara allt eller inget. Många bloggar verkar ju annars tävla i att vara värst i äventyrlighet och i att kasta sig ut i tomma intet och chansa. Det är intressant och spännande, men väldigt långtifrån mig själv och mitt liv. Det du beskriver är mer åtkomligt, det gör att det känns mer inom räckhåll även om man som barnfamilj inte har lust att sälja allt och dra, men ändå vill prova på livet i ett annat land.

Jag ville bara säga det, att du inspirerar och uppmuntrar mig att våga ta upp min dröm som jag trodde var helt död. Tack för det!

Michelle.”

Man behöver inte vara extrem
Man behöver inte vara extrem

Åh, Michelle, tack för ditt fina mail! Vad glad jag blir över att kunna så ett frö av hopp hos alla mer ”vanliga” människor som vill ha äventyr i lagom dos. Visst måste man få följa sin dröm och ge sig iväg även om man gör det i lite mer kontrollerade former. Alla bestämmer hur de själva vill göra, vi är alla arkitekter och regissörer i våra egna liv. Ingen har rätt att säga att man inte kan göra något bara för att man inte vill göra det på ett extremt sätt. Självklart inte. Jag skulle aldrig ha kommit iväg om jag tvingats sälja allt och ge mig av mot något helt okänt, mot ett liv där jag inte hade koll på något alls på förhand. Inte med barn. För mig finns det ingen tjusning alls i det.

Om jag lyckas inspirera en enda människa att våga släppa lite på de imaginära bojorna många av oss har tagit på oss så är jag glad och nöjd. Inspirera är precis vad jag vill göra, få människor att känna engagemang och lust att göra något nytt, eller kanske något välkänt fast på ett nytt sätt. Bloggen är ett sätt för mig att berätta om hur min egen resa sett ut, vad jag lärt mig och sådant jag tror att andra kanske kan ha nytta av. Det är jag som skall tacka er för att ni vill läsa min berättelse.

Dessutom, mod kan vara så olika saker för olika människor, eller vid olika tillfällen i livet. För mig har det krävts mod att faktiskt stanna på ett och samma ställe tillräckligt länge för att det skall vara värt att skaffa hus och bygga ett hem. Jag har levt ett väldigt kringflackande liv tidigare och det var en extrem omställning att plötsligt ha en fast punkt i form av ett hus. Det är inget jag är beredd att släppa just nu, inte helt. Däremot vill jag inte leva livet i ekorrhjulet med hämtning och lämning och stress för att hinna med barn och mig själv och min man och karriär och allt annat man ”skall” bolla i det liv som kallas det normala i Sverige. Jag vill känna att jag gör rätt sak i den stund som är nu, hitta min inre kompass och skala av allt som är onödigt och fel. Att sälja allt och bara dra ingår inte i vad som är rätt för mig i nuläget. Att flytta utomlands ändå är däremot helrätt. Att göra något lite lagom. Det är i princip första gången jag gör något balanserat, vilket är skrämmande i sig.

Mitt råd är, slå er fria från de hinder ni tror står i er väg. Gör det! Prata inte bara, låt det inte stanna vid en dröm utan gör det, vad det än är ni känner är viktigt för er, det ni känner är rätt för er.

El niño kommer med regn

Bild lånad från janmorganmedia.com

Sakkunniga hävdar att den värmebölja som har legat över stora delar av Europa, Spanien inräknat, i sommar (Sverige har helt glömts bort!) är en följd av ett väderfenomen som kallas för El niño. Om jag har förstått det rätt så kan man väldigt kortfattat beskriva det som att delar av Stilla havet värms upp ovanligt mycket och för med sig väldigt varmt väder som senare går över i väldigt mycket regn. Man räknar därför med att vintern kommer att bli blöt, men inte så kall, i Spanien. Det här är något som inträffar med några års mellanrum och ska inte ha något med den globala uppvärmningen att göra, sägs det.

Det är väl typiskt. Vår första höst och vinter i Spanien kommer alltså med stor sannolikhet bli en blöt historia, sannolikt med tillhörande översvämningar. Kanske bäst att se över packningen igen och försöka få ner lite extra regnkläder…?

Logistisk prövning

Vi genomgår just nu någon slags logistisk prövning. På ett eller annat sätt skall vi försöka få ner allt vad vi anser oss behöva ha med när vi sätter oss på planet för att byta hemland. Eller, för att vara mer korrekt, skaffa oss ett andra hemland, Sverige finns ju kvar. Hur som helst så skall vi knöla ner allt vi vill ha med i sju väskor. Det är inte en helt enkel sak att välja ut vad som kan anses helt nödvändigt och vad som faktiskt kan få stanna kvar i Sverige. Även om vi redan sållat det mesta när vi lämnade huset har vi nu finliret kvar. Vill vi ha med en extra jacka, eller är det bättre att få ner Alvas cykelhjälm? Skall hudvårdsprodukter med ungefär en tredjedel kvar i få följa med eller skall jag köpa nytt i Spanien? Såna saker.

När hela pusslet är lagt och vi har landat på sammanlagda 100 kg, väskorna inräknade, återstår bara att ta barnet i hand och traska iväg mot vårt nya liv. Ett liv som av vissa betraktas som tillräckligt annorlunda för att kräva mod att leva, men av andra, de ”riktiga” äventyrarna, inte alls kvalar in på listan över saker som är särskilt uppseendeväckande. Vi har planerat och ordnat alldeles för mycket för att få vara med i deras klubb. Inte ens sålt huset utan bara hyrt ut det för att känna oss för innan vi gör alltför drastiska saker. Handbromsen i och fegt, inte tu tal om det. För oss är det hur som haver alldeles lagom mycket spänning och variation från vårt vanliga liv i huset hemma i Göteborg. Vi känner oss fullt nöjda med att veta vart vi skall bo och vad vi skall göra.

Om en vecka har Alva sin första lektion i spanska med läraren vi äntligen fått tag på. Hon säger att det kittlar lite i magen när hon tänker på det. På ett bra och spännande, men lite, lite läskigt sätt. Som livet självt. Vintage-Suitcases

 

Inte ens kackerlackorna avskräcker

svensk-spansk-flagga-lbKommer ni ihåg att jag pratat om saker jag känner mig orolig för när jag tänker på att bo till stora delar som ensamstående mamma i Spanien? Jag har nämnt jordbävningar, tsunamis, att inte Alva skall trivas osv. Vet ni vad; allt det där har försvunnit. Jag är inte rädd eller orolig längre, inte alls. Jo, kanske lite för att det skall hända mig något och att Alva blir ensam kvar, utsatt och utan möjlighet att få hjälp. Det finns alltid i bakhuvudet. Men annars känner jag mig bara lugn och förväntansfull.

Inte ens kackerlackorna avskräcker mig. De är obehagliga och äckliga, absolut, men vi skall nog klara av det med. Man vänjer sig tror jag och dessutom är det inte ens säkert att vi får problem med dem. Även om vi bor i flerfamiljshus och det är större problem i sådana än i villor så kan vi ju ha tur och klara oss. Dessutom har jag fått tips om att blanda ihop kondenserad mjölk (leche condensada) och borsyra (acido borico) och rulla till små bollar som man placerar ut där kackerlackorna brukar hålla till. Tydligen skall de hålla sig borta av detta. Vi får väl prova om det visar sig behövas.

Jag är så redo för vårt nya andra hemland.

Portugal

praia_ilhaEtt annat ställe som var på tapeten när vi skulle bestämma vilket vårt andra ”hemland” skulle bli är Portugal. Älskar Portugal, nästan lika mycket som Italien (som för övrigt föll på praktiska tillkortakommanden), men vi fick till slut välja bort det eftersom det blir för bökigt för maken att pendla dit. Dessutom är det rätt mycket kallare än solkusten på vintern, bostäderna är om möjligt ännu sämre rustade för kylan och det är avsevärt kallare i havet. Men det finns svensk skola och vi var länge i valet och kvalet om vi ändå skulle satsa på Portugal trots allt.

Lisbon

Costa Blanca vs. Costa del Sol

Många undrar varför vi egentligen valde bort Costa Blanca som det från början var tänkt att vi skulle flytta till för att istället bestämma oss för Costa del Sol. Vad är det för fel på Costa Blanca, undrar folk. Ingenting egentligen, måste jag säga då. Faktum är att stränderna är finare och bättre lämpade för barn (OBS! nu jämför jag Orihuela Costa/Fuengirola), de har fått fler priser för dess renhet, sanden är finare och det är mer långgrunt. Klimatet sägs vara något bättre på Costa Blanca vintertid. Just det vet jag inte om det stämmer dock, de som hävdar att så är fallet bor alla på Costa Blanca och de jag pratat med på Costa del Sol säger att det inte är någon skillnad. Jag tror att det till stor del är så att man trivs bäst med det val man själv gjort helt enkelt.

Så varför valde vi då ändå Costa del Sol? Helt enkelt trivs vi bättre nere på sydkusten. I vår högst personliga bedömning är det gemytligare, trevligare, mer liv och rörelse, mer aktivt, yngre medelålder, fler barnfamiljer som bor permanent med barn på svenska skolan där Alva skall gå, fler städer och samhällen runt omkring som passar oss bättre i smaken. Orihuela Costa är mer en samling urbanisationer, rena bostadsområden utan stads/samhällskänsla, allt var mer utspritt. Man är i princip helt beroende av bil. Visst, Torrevieja finns, men vi gillar inte alls den staden av någon anledning som jag inte helt kan sätta fingret på. Och eftersom Alva skall gå i svensk skola och den ligger i Orihuela Costa hade det blivit meckigt att bo i Torrevieja hur som helst, ett himla åkande fram och tillbaks varje dag. Men framförallt tror jag att det är för mycket pensionärskultur för att vi skall trivas som fast boende med barn.

Det är helt en fråga om tycke och smak. För många finns det inget annat än Costa Blanca, de skulle inte kunna tänka sig något annat. För oss passade det inte alls. Vi känner oss istället helt hemma och stortrivs på sydkusten. Så får det vara som det vill med det eventuella något bättre klimatet på östkusten vintertid.




Nolltolerans

Det märks att det snart är dags för avfärd. Jag skulle inte vilja säga att någon av oss har resfeber, men en av oss (läs jag) är så galet trött på att bo i väskor efter den här usla sommaren då man knappt velat vara ute. Kyla, regn och halv storm dagarna i ända är verkligen inte min melodi. Hade vi vetat detta på förhand hade vi aldrig hyrt ut huset med start redan första juni, utan hade bott kvar där själva under sommaren. Nu är jag som sagt totalt fed up och vill bara åka på direkten.

Min rastlöshet och iver att komma iväg ger sig bland annat till känna genom att mitt tålamod snabbt sjunker och lägger sig på en ännu lägre nivå än vanligt. Jag är inte direkt känd för att ha tålamod annars heller, såvida det inte gäller min biologiska familj eller djur. Nu är det i princip nere på noll vad gäller saker som dumhet, oförskämdhet och brist på folkvett. Möter jag något sådant känner jag någon slags nolltolerans och kan gå igång inom mig så till den grad att jag får säga åt mig själv på skarpen att rise above och bara låta det vara, passera, gå därifrån. Vad som helst utom att agera i affekt.

Visst låter det rätt vidrigt och arrogant av mig? Jag vet. Det är inget jag är stolt över, inte alls. Vanligtvis försöker jag jobba en del på det där med tålamodet, men just nu är det outhärdligt svårt. Jag är en doer, en människa som vill agera här och nu och direkt, en människa som avskyr att vänta och som inte alls förstår begrepp som innebär att göra något senare istället för nu. Hur ska det gå i Spanien?! Förmodligen kommer jag få tunnare hår (efter att ha slitit det så gott som dagligen) och helt nedbitna naglar. Just nu känns det ändå mer lockande än att stanna här i regn och kyla och bara vänta på att få flytta och ta tag i livet där nere. Få börja boa, ha mina egna saker runt mig (i alla fall en del av dem), kunna sätta igång på allvar med språkundervisning för Alva (det blir ingen riktig ordning och reda med det nu) och börja arbetet med att ta oss in i systemet. För att inte tala om att få umgås med vänner, nya som ”gamla”. Börja bygga upp våra nya liv helt enkelt.

Bara en vecka kvar nu…

Danny i Värvet och om att hitta sin egen väg.

Sällan har jag känt igen mig själv så när jag hört någon annan prata om sig själv som när jag lyssnade på intervjun med Danny Saucedo i Värvet. Inte allt snack om musiken och om att känna sig annorlunda för att ens innersta inte stämmer ihop med ens yttre, såklart, men mycket av det andra. Att ha strävat efter något, verkligen kämpat hårt för att komma dit och så står man där, framme, och inser att man inte längre vill ha det. Att det känns fel, det man suktat efter är inte det man vill göra. Jag har backat i flera sådana lägen (till omgivningens förtvivlan många gånger), men för mig har det varit nödvändigt att inte gå vidare med något som känns fel, hur gärna jag än velat ha det tidigare. Att jobba väldigt mycket med sig själv, inne i huvudet, även om man kanske håller tyst om det utåt.

Jag känner igen mig i att göra saker i flykt. Att göra saker för att man har höga mål och sedan inse att man hellre vill ha mindre, att man inte vill offra det som behövs för att stå där på toppen. Kanske får man ryck igen och vill dra vidare mot något annat, det är till och med rätt troligt, men i stunden känner man sig lugn och tillfreds med att ha backat. Att det inte är ett nedköp utan snarare ett steg upp på vägen mot att vara sann mot sig själv. Tyvärr är det sällan människor runt omkring mig förstår det, de ser det ofta som att jag ger upp eller inte slutför saker. För mig är det inte alls så. Jag har slutfört precis det jag ville, jag har nått fram och insett att jag vill ha något annat, något annorlunda.

Jag förstår och håller med Danny till fullo när det gäller Gud, religion och religiositet. Att ordet Gud känns förbrukat, att det gudomligheten står för finns inom oss, inom allt. Att jag inte kan ställa mig bakom något samfund eftersom jag inte tror att någon har rätt och alla andra fel. Jag tror på universum. Att Gud är skapad av människan snarare än tvärtom, att det är en kraft i universum som finns i allt. Att det trots det finns mycket bra som står i bibeln, precis som i koranen, i buddhistiska skrifter, överallt.

Hörru Danny, vi är rätt lika du och jag.

Jag har åkt på smällar som har lärt mig mer än vad jag någonsin skulle lärt mig utan dem. Jag har förstått vad som är viktigt för mig. Jag har insett att jag inte vill bli en toppsäljande författare, typ som Läckberg, eftersom jag inte på långa vägar är beredd att betala priset för det. Jag känner mig som rikast och mest nöjd och tillfreds när jag får tid med familjen, när jag klarar av att vara närvarande i nuet. Att jaga karriär och göra vad som helst för att lyckas sälja mest, toppa, tar mig så långt ifrån mig själv som det bara går. Då backar jag.

Vadå, vill du inte vara författare nu, skall du inte skriva mer? undrar folk runt mig. Jo då, jag kommer fortsätta skriva, jag vill fortsätta vara författare och skribent, och självklart behöver jag då tjäna tillräckligt för att kunna leva av det, men jag måste inte toppa listorna. Inte om jag måste offra tiden med min dotter för att nå dit. Om jag måste offra mitt eget lugn och min grund. Jag måste inte bli en Kepler, Läckberg eller J. K. Rowling. Vill inte bli det. Istället vill jag fortsätta studera litteratur, grotta ner mig riktigt ordentligt i ämnet och börja hjälpa andra människor med deras skrivande. Så det är vad jag tänker göra nu. Jag tar därför från och med höstterminen upp studierna i litteratur på universitetet. Viva internet och distansundervisning som gör det möjligt för mig att studera medan jag bor, till stora delar som ensamstående mamma, i Spanien.

Hur är det för er, har ni varit med om något som fått er att helt vända inriktning i livet?

 

 

Supersallad

supersalladJag älskar sallader! Kanske inte såna där, i mina ögon, trista varianter bestående av lite gurka, isbergssallad och tomat, men det finns ju så många andra varianter där man låtit fantasin sprudla. Ibland lägger jag upp bilder på mina sallader på instagram och jag får alltid väldigt mycket positiv respons på dem. Mina sallader är oftast matiga så att man står sig på dem utan något till om man skulle vilja det, men då och då tar jag en bit focaccia till. Då är det nästan som a party in my mouth. Det känns som ren och skär lycka. True story! Jag kan känna mig i det närmsta salig över god och fräsch mat. Maken förstår sig inte på mig alls, för honom handlar mat bara om ren överlevnad, men jag njuter verkligen av god mat.

Idag svängde jag ihop en lunchsallad av avokado, persilja, salladslök, vattenmelon, sojabönor och citron. Alltid citron, det gör hela skillnaden. Så enkelt och så gudomligt gott att det nästan är löjligt. Prova själva och känn hur kroppen dansar jubeldans över smaken, energin och allt det nyttiga du ger dig själv i gåva. En supersallad helt enkelt.