Tjuvar i köksträdgården

Sommaren är i full gång och vi har flyttat till vårt näste i Hunnebostrand på heltid. I Göteborg har vi visserligen balkong men här i vårt andra hem har vi trädgård, altan, bärbuskar och en egen liten köksträdgård. Man kan inte säga annat än att det smäller högre än en sketen balkong i stan. OK, kanske inte så sketen, men ändå.

Jag njuter i fulla drag av att kunna trampa ut i tofflorna med saxen i högsta hugg och gå lös på allt som växer. Jag skulle kunna säga att jag lägger ner det jag skördat i en liten korg och att jag med den blommiga klänningen böljande runt benen dansar in i köket för att förbereda maten, men det hade varit ljug. Fullt så romantiskt rosaskimrande är jag inte. Jag är mer av en ”trasiga jeans-människa” som på sin höjd kan tänkas ha lite avskavt nagellack kvar på tånaglarna. Tjusigare än så blir det sällan, om jag inte har fått något tillfälligt ryck och spenderat en hel dag med att skrubba, måla och fixa med kroppen, vilket händer kanske fem gånger om året eller så.

Så, med saxen i näven gick jag, utan klänning, idag ut för att bärga lite persilja och annat till salladen i köksträdgården. Längs med kanten, utanför alla grönskande ätliga blad, har vi jordgubbar och i år har vi varit välsignade med en hel massa av de röda, svällande bären. Mums att gå och plocka åt sig när man blir lite sådär sugen. Sugen är precis vad någon har blivit under natten verkar det som, för en av de största gubbarna, en av de Alva gått och sett ut åt sig själv men väntat med att plocka för att den skulle få lite mer sol på sig först, har blivit tuggad på! Den sitter kvar på plantan och delar av den är oäten, men den har liksom blivit tuggad på runt om.

VEM är det som gör så här? Eller snarare VAD? Rådjur har vi inga här och de hade väl snarast tagit hela plantan, sniglar har vi inte heller. Jag tippar på måsar, men är inte säker. En tjuv i kökslandet har vi i alla fall.

Dags för vårgrönt

påskris och liljorNu – äntligen – börjar en storfavorit när det kommer till årstider att närma sig med stormsteg. Våren! Inte den första trevande, mycket osäkra och fortfarande kalla våren, utan den tid då allt börjar knoppas, blomma, grönska och man kan gå utan jacka utan att frysa ihjäl. Den delen av våren. Jag älskar den!

Bild från Odla.nu
Bild från Odla.nu

Än är det liiite för tidigt, men alldeles snart är det dags för vårgrönt, för planteringar och för röjning i trädgården i Hunnebo. Alla krukor ses över och ett par nya inköp kommer göras och sen skall det planteras vårblommor så det står härliga till. Narcisser, jag älskar narcisser, pärlhyacint, murgröna och allsköns prakt skall få spraka runt huset och glädja var och en som är där. Längre fram skall pelargoner få plats, de hör till, och örtkryddor, sallad och tomat skall få sola sig på altanen.

Pallkragar skall placeras ut och odlas i, solsängarna skall fram och livet skall njutas. Jag längtar!

narcisser

Hunnebostrand i hjärta och själ

Det finns få platser på jorden som jag älskar, där jag känner mig hemma. Det finns många ställen jag besökt där jag kan hitta ett lugn och där jag kan hämta krafter, men att känna sig hemma är en annan sak.

En av platserna är Hunnebostrand. Jag har stark anknytning dit. Min mormor och morfar är därifrån, jag själv har vuxit upp där. Inte en sommar i mitt liv har gått utan att den spenderats i Hunnebo. Under många år i barn och ungdomsåren bodde jag där permanent. När jag var dryga nitton år flyttade jag sedan därifrån och gav mig ut på resor i världen, men en del av mig stannade kvar.

Även om jag inte skulle vilja lämna det liv jag har byggt upp med min familj nu i mer mogen ålder så är vårt ställe i Hunnebostrand fortfarande en kär plats att återvända till för vila och rekreation. Vi har haft förmånen att ta över min mormor och morfars ställe och har det nu som en extrabostad kan man säga. Vi är där var och varannan helg och all ledig tid vi kan avvara spenderar vi i vårt sommarparadis där vi lever vår sommardröm, fast året runt. Tacksamheten är enorm!

Jag önskar att alla människor fick ha en plats de kunde känna så för. En plats som liksom lyser upp hjärtat i mörka stunder, ett ställe som får läpparna att krökas uppåt i ett nöjt leende vid blotta åtanken av det. Jag önskar att alla finge ha sitt eget Hunnebostrand.

Vinterdag i Hunnebo