Grilla vego

Njuter soliga och i ärlighetens namn rätt lata dagar i Hunnebostrand. Ni vet, ligga och läsa på solsängen, skippa klockan och endast gå efter kroppen och vad man känner för just då, låta gräset smeka fötterna när man tassar ut barfota i tid och otid – bara för att man kan! Småsaker som är sådär riktigt ljuvligt härliga och som åtminstone jag inte är så bortskämd med i min vanliga vardag.

Sommaren är dessutom för många, så även mig, förknippat med grillning. ”Jamen du är ju vegetarian, du har väl inget att grilla”, hörs fortfarande en del röster. Förvånansvärt att så många fortfarande tänker i de banorna så här år 2017. Det finns ju hur mycket gott som helst att slänga på elden även om man råkar tycka särdeles illa om att äta döda djur.

Om man skulle få total idétorka när man står där och funderar över smaskiga alternativ till likdelar (ok, jag ska inte moralpredika, lovar, men det är ju faktiskt likdelar) så kan jag varmt rekommendera den här boken: Grilla Vego, av/med Paul Svensson. Riktigt härliga recept och inspirerande bilder.

Enda smolken i bägaren är att maken inte alls är lika förtjust i grillning som jag – och då är han inte ens vegetarian utan äter som de flesta andra gärna kött. Han anser det inte vara värt allt jobb det innebär att grilla: tända grillen (vi har kolgrill), passa maten så att 1: den inte blir bränd och 2: så att inte fiskmåsarna får fatt i den medan den ännu ligger på grillen (har hänt), och sen ta hand om galler och aska efteråt. Funderar på om vi borde satsa på elgrill, men det blir liksom inte samma sak som kol tycker jag. Dilemma, dilemma.

Tjuvar i köksträdgården

Sommaren är i full gång och vi har flyttat till vårt näste i Hunnebostrand på heltid. I Göteborg har vi visserligen balkong men här i vårt andra hem har vi trädgård, altan, bärbuskar och en egen liten köksträdgård. Man kan inte säga annat än att det smäller högre än en sketen balkong i stan. OK, kanske inte så sketen, men ändå.

Jag njuter i fulla drag av att kunna trampa ut i tofflorna med saxen i högsta hugg och gå lös på allt som växer. Jag skulle kunna säga att jag lägger ner det jag skördat i en liten korg och att jag med den blommiga klänningen böljande runt benen dansar in i köket för att förbereda maten, men det hade varit ljug. Fullt så romantiskt rosaskimrande är jag inte. Jag är mer av en ”trasiga jeans-människa” som på sin höjd kan tänkas ha lite avskavt nagellack kvar på tånaglarna. Tjusigare än så blir det sällan, om jag inte har fått något tillfälligt ryck och spenderat en hel dag med att skrubba, måla och fixa med kroppen, vilket händer kanske fem gånger om året eller så.

Så, med saxen i näven gick jag, utan klänning, idag ut för att bärga lite persilja och annat till salladen i köksträdgården. Längs med kanten, utanför alla grönskande ätliga blad, har vi jordgubbar och i år har vi varit välsignade med en hel massa av de röda, svällande bären. Mums att gå och plocka åt sig när man blir lite sådär sugen. Sugen är precis vad någon har blivit under natten verkar det som, för en av de största gubbarna, en av de Alva gått och sett ut åt sig själv men väntat med att plocka för att den skulle få lite mer sol på sig först, har blivit tuggad på! Den sitter kvar på plantan och delar av den är oäten, men den har liksom blivit tuggad på runt om.

VEM är det som gör så här? Eller snarare VAD? Rådjur har vi inga här och de hade väl snarast tagit hela plantan, sniglar har vi inte heller. Jag tippar på måsar, men är inte säker. En tjuv i kökslandet har vi i alla fall.