Våga flytta till Mañana-land

Mañana-land
Mañana-land

Att vänta är inte min grej. Det är om man ska vara nogräknad ungefär det värsta jag vet (hur ska det gå i mañana-land där enda gången det går snabbt är i trafiken?!). Samtidigt vill jag gärna ha saker att se fram emot, men det måste hända grejer under tiden. Men nu, när vi egentligen mest går och väntar på att åka ner till Spanien igen, håller jag på att krypa ur skinnet.

Egentligen har jag hur mycket som helst att fylla dagarna med, som att plugga till exempel. Det är bara det att det är svårt att få studiero med en liten tös hemma som gärna vill ha uppmärksamhet. Hon går inte på fritids nu utan har bara skoltiden, vilken bara är ett par timmar om dagen, så jag har inte mycket tid på mig att sitta i lugn och ro. Resten av tiden försöker vi hitta på saker för att inte börja klättra på väggarna i väntan på att flyga söderut.

Klart du vågar!
Klart du vågar!

Blev igår kontaktad av en tjej som ville tacka för en bra och informativ blogg, vilket jag såklart blir glad över. Men så sa hon att hon nästan blivit rädd för att prova att åka ner själv, eftersom det verkar rätt svårt och krångligt med att köpa hus, få jobb, byråkratin, skolan och allt. Det är tråkigt om folk blir rädda, det ska man inte vara tycker jag, men däremot är det viktigt att måla upp en sann bild så att folk inte får en chock och går på nitar när de väl tagit steget och flyttat och så kanske de känner att de måste åka hem igen.

Har man bara lite på fötterna, vet om att systemet ser helt annorlunda ut, att det tillkommer avgifter och skatter på det mesta, även om den vanliga skatten man skattar på lönen är lägre än här i Sverige, att mycket kan vara lite omständligt innan man är inne i det och att man måste ha en plan för försörjning så klarar man sig bra.

Jag är helt för att våga chansa här i livet. Går det inte så går det inte och då är det inte värre än att man får åka hem igen, Sverige finns kvar. Däremot tycker jag det vore dumdristigt att inte ge sig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas, att inte åka ner helt naivt i tron om att saker är på ett annat sätt än hur verkligheten ser ut. Jag tycker inte att man skall skrämmas av det, utan ta till sig fakta och sedan planera sin resa utifrån det, men med vetskapen att man kan behöva justera sin plan många gånger längs med vägen.  Klart att ni också vågar flytta till Mañana-land!

 

Från nattsvart till ljus och glädje

Har ni tittat på kvällens avsnitt av Parneviks? Jag har som jag tidigare skrivit börjat kolla på serien och jag gillar den faktiskt riktigt mycket, av flera anledningar.

De tidigare avsnitten har jag mest skrattat, men just ikväll kom tårarna istället. Igenkänningsfaktorn slog in för fullt. Det var när Mia berättade om sin resa med operation och allt som kom i dess kölvatten, hur Jesper vägrade ge upp och hur de tillslut tog sig ut på andra sidan. Jag och maken har gått igenom samma resa, rätt nyligen. Den resan vände upp och ner på våra liv och innebar stora förändringar, inte minst eftersom jag precis som Mia berättade plötsligt helt tappade bort mig själv.

Vi har tagit oss igenom allt det där nattsvarta, även om jag fortfarande får små dippar och måste tänka på att se vad jag har och att jag lever, se all kärlek som finns runt mig. Idag ser jag ljust på framtiden, vågar tro att jag kommer att finnas med där, tillsammans med min familj. Vi står inför en ny, helt annorlunda, resa nu. Resan till Spanien. Flytten till Spanien. Det är rätt galet. Om någon hade sagt till mig för bara ett år sedan att vi skulle ta med oss pick och pack och flytta söderut så skulle jag inte trott dem. Men nu står vi här. Friska och krya och på väg mot nya äventyr.

Glow in the dark

Glow in the darkFunderar på att försöka fixa något sånt här till takterrassen. Man målar vanliga krukor/urnor med ”glow in the dark-färg” som samlar på sig energin under dagen i solen och sedan börjar den lysa när det blir mörkt. Rätt läckert, eller vad tycker ni? Undrar var man får tag på färgen i eller kring Fuengirola? Måste undersökas.

Har fått en hel drös bilder från lägenheten som just nu håller på att renoveras. Det kommer bli jättebra, om än mycket trängre än vad vi är vana vid. Tänker att vi kommer vara mycket utomhus så det är inte så viktigt att ha stort inne. Det blir mindre att städa, det är positivt. Och hyresvärdarna är så galet trevliga och tillmötesgående, kunde inte önskat oss något bättre.

Vi ser otroligt mycket fram emot att komma ner snart, att få pyssla i lägenheten och att lapa sol på stranden. Can´t wait!

Färdiga för flytt

Allt börjar falla på plats och flytten närmar sig med stormsteg. Nåja, det var väl en sanning med modifikation, på många sätt känns det som att det är evigheter kvar, men faktiskt så flyger dagarna ändå iväg. Tänk, några dagar till så är vi inne i april! Den här vintern har gått väldigt fort tycker jag (det tyckte jag inte i januari, då höll jag på att dö och tyckte den varat i en evighet redan).

Vi har i alla fall hittat en bostad att hyra som vi tror blir jättebra, Alva är antagen till svenska skolan i Fuengirola, flygbiljetter är bokade enkel väg (!), flyttlasset med lådor som vi ville ha med oss ner har hämtats och väntar nere i värmen på oss och en massa andra smågrejer som behövts ordnas är färdigt. Resten får vi ta som det kommer och lösa allt eftersom. Dessutom har jag redan kontakt med en handfull människor som jag redan nu tycker mycket om och tror att jag kommer att få väldigt roligt ihop med och jag har börjat skapa ett kontaktnät för alla möjliga tänkbara behov.

Så, på det hela taget är det en bra dag idag. Dessutom är det makens födelsedag. Alva blev helt bestört när hon hörde att han måste jobba, fastän han fyller år och allt, men tyckte att han i alla fall kan trösta sig med att det är fredag. Fredag betyder myskväll och myskväll betyder popcorn. Och så har vi ju vår lilla överraskning åt honom, som Alva går och myser över att hon lyckats bevara hemlig i över en vecka utan att försäga sig.

Det är nämligen så med maken att den bästa present han kan få är att man inte köper någon alls. Han önskar sig aldrig något och tycker att presenter är onödiga. Han blir knappt ens glad om han får någon ändå, utan att ha önskat sig. Inte särskilt rolig med andra ord, så man får hitta på något annat. Jag hoppas att vi kommit på en liten grej som kan falla mannen på läppen, annars ger jag upp och slutar försöka i fortsättningen.

Kontrollbehov

”Flygrädsla är bara en känsla, den har ingenting med förnuft att göra. De som är flygrädda har i regel ett mycket stort kontrollbehov och skulle helst vilja flyga planet själva”. Ungefär så sa en expert på fobier några timmar efter flygplanskraschen häromdagen. Varpå tjejen som intervjuade henne sa ”och det är ju vi andra glada för att de inte gör”.

Well, säger jag. Jag vet inte jag. Kanske hade det varit bättre om någon med starkt kontrollbehov sattes att övervaka autopiloten istället för den andrepilot som fullt medvetet verkar ha tagit med sig 149 personer, däribland två spädbarn och en skolklass, in i döden.

Inte nog med att man ska vara orolig över att något ska gå snett rent tekniskt, man ska också bekymra sig över huruvida piloterna är nyktra och vid god psykisk hälsa, att de inte plötsligt känner för att krascha mot en bergvägg (eller in i något hus).

Kontrollbehov eller inte, man är totalt utlämnad där uppe i luften, det är fakta. Oftast går det bra, men när det går åt skogen så går det riktigt åt helvete. Vilket för mig är skillnaden mot att köra bil. Även om jag vet att det är större risk att något händer när jag är på vägarna har jag där ändå en viss kontroll själv, eftersom jag faktiskt får köra själv (avskyr att sitta bredvid) och har koll. Dessutom, även om en olycka sker är det avsevärt mycket högre chans att man klarar sig ändå, vilket inte är fallet när ett plan kraschar.

Så, visst vet jag om att jag har kontrollbehov. Riktigt jäkla obehagligt är det ändå att lämna sitt liv så totalt i händerna på två piloter och hoppet om att tekniken ska fungera.

Ord räcker inte

Jag har så otroligt mycket jag skulle vilja säga om flygplanskraschen igår, om huruvida det är rationellt eller inte att vara flygrädd och om att det är säkrare att flyga än att åka bil. Jag skulle kunna ösa ur mig i timmar om det faktum att planen idag är så tekniskt avancerade att piloterna står handfallna om datasystemet börjar krångla. Jag skulle kunna gorma om att det närmast känns som ett hån att prata om att det statistiskt sett krävs att man flyger varje dag i 14000 år innan man är med om en olycka, bara timmar efter att 150 personer har dött, däribland två spädbarn och en skolklass med barn, i just en krasch. Att man kan få hjälp att komma över sin flygrädsla om man bara söker hjälp. Att den handlar om kontrollbehov.

Men, jag ska inte göra det. Det kommer inget gott ur det. Jag vet att det är farligare att åka bil. Men, det spelar ingen roll vad förnuftet säger, eftersom samma förnuft säger att om man råkar sitta på ett dömt plan (vilket ju i själva verket mest är ett rent lotteri om huruvida man gör eller inte, eftersom det i praktiken inte är så att man måste flyga varje dag i 14000 år innan man kraschar, det handlar mer om att man råkade hamna på fel plan, statistiskt sett) så går det jäkligt illa. Jag ska dock inte prata mer om det heller.

Det enda jag tänker säga är att mina tankar har varit hos de anhöriga sedan jag hörde om olyckan igår. Jag vill tala om hur jag slits itu när jag tänker på hur två mödrar måste ha suttit med sina bebisar i famnen och vetat att de skulle dö tillsammans. När jag tänker på en skolklass barn som slutade sina dagar mot en bergvägg. Jag sörjer med var och en av de anhöriga till de 150 personer som dog, utan att känna någon av dem. Det behövs inte. Jag är människa och som sådan förstår jag hur omöjliga känslor de går igenom just nu. Det finns inget annat ord än omöjliga.

Jag vill verkligen beklaga sorgen, i ordens allra innersta betydelse.

 

 

Spanska verb

Spanska är så himla lätt. Här är några olika böjningar av verbet ”att gå”, beroende på vem som gör det. Lätt att ha koll på allt… (jag blir galen och sliter mitt hår och klöser mitt skinn!!!!)

Att gå

Myten om spanskt klimat

Jag har gjort ett litet experiment de senaste veckorna. Via sociala medier har jag startat en undersökning där 200 personer deltagit och fått frågan om varför de vill bo i Spanien (på fastlandet). Ingen av dem bor där idag, men alla skulle vilja.

Resultatet gav inte alls oväntat att för 98% av de som svarat handlar det om klimatet. Ständigt detta väder… De har alla skrivit något litet om vad det är med spanskt klimat de lockas av. Svaren: det är alltid soligt, ljust och varmt. Ungefär så. Det underliga är att många av de som svarat aldrig har varit i Spanien och ingen av dem har varit där på vintern utan bara under högsäsong.

regn i SpanienJag misstänker att det finns ett utbrett missförstånd om att det aldrig blir kallt i Spanien. Kanarieöarna är förstås en annan femma (även om det faktiskt blir kyligt där också ibland, särskilt inomhus), men nu talar vi fastlandet. Sydkusten och de södra delarna av östkusten har bäst klimat vad gäller värme, men även här kan det vara kallt under vintern. Det där med att jacka aldrig behövs är en myt. Det kan både regna och blåsa ordentligt, de 300 soldagarna om året till trots (det finns ju 65 dagar till) och som sagt, inomhustemperaturen är inte helt ovanligt att den ligger på runt 15 grader under vintern om man inte har ordentlig uppvärmning (vilket kostar, el är dyrt i Spanien).

Svaren får mig att undra om folk verkligen tror att Spanien bara betyder sol och värme? Det går naturligtvis inte att jämföra Spanien med Sverige eller England, självklart är det både varmare, mindre regn och mer ljus i Spanien, men att det aldrig regnar (det gör det tack och lov, det gör en viss mån av grönska möjlig) och aldrig är kallt är en myt. Däremot är det inte kallt på samma sätt som hemma i Sverige, det handlar inte om minusgrader och det handlar om en mycket mer begränsad tid på året. Självklart är det också så att olika delar av Spanien har olika klimat, precis som Sverige. Men, vill man ha vad många tydligen tror är spanskt klimat året runt får man ge sig lite längre söderut och slå sig ner på de spanska öarna.

Jag är löjligt förtjust i väldigt mycket med Spanien, däribland vädret jag med, men jag hyser inga illusioner om att jag ska kunna gå i shorts och t-tröja året runt. Gör man det lär man bli något besviken. Men, Spanien är så mycket mer än bara bra klimat (för klimatet är naturligtvis något helt annat än hemma) och man lär hitta både en och två saker som får en att bli förälskad, trots tofflor och tjocka tröjor inomhus på vintern.

KindSpring

Världen behöver mer omtanke och kindness. Tänk om vi alla kunde tänka på det varje dag, att göra något vänligt mot vår omgivning.

Igår fick jag tips om sidan KindSpring där kan man få tips om saker vi alla kan göra för att sprida glädje och omtanke. Superbra initiativ tycker jag. Vad tycker ni?

Kindspring
KindSpring