Jag har, av även för mig okänd anledning, satt i system att inte se tv-program när de sänds på tv utan väntar någon eller några dagar och ser det sedan på Play. Det kan ha att göra med mitt behov av frihet och oberoende. Det där med att sitta och passa en tid för att se nåt på dumburken är not my påse chips.

Det som för mig ändå är ett mysterium är hur jag kan slösa så med min tid över huvudtaget. Jag menar, när har en playkanal någonsin fungerat på önskvärt sätt, det vill säga utan att stå och stampa, buffra eller allmänt bete sig så att man får se programmet i sin helhet utan störande hack? Jag har än så länge inte lyckats se ett timmeslångt program på mindre än en och en halv timme på Play. Helt vansinnigt.

Nu är det inte så många program som jag väljer att se, jag föredrar att vara i stallet eller med min familj på fritiden, men några är det ändå. Jag ser till exempel på Historieätarna, fantastiskt roligt och framför allt är favoriten Haag med, Så mycket bättre, även om jag nog tycker att första säsongen hittills är just så mycket bättre än de andra två, och så På spåret eftersom min man tvingar mig. Premiären i år såg jag dock frivilligt, om än dagen efter det sändes, eftersom makarna Haag var med. Annars är just På spåret väldigt bra att bänka sig framför om man av någon orsak, vilken som helst, vill känna sig som en idiot. Senaste programmet kunde jag en fråga på. Jag hade tagit Paris på hotell-ledtråden, thats it. Sorgligt och en skam för alla som är bundna till mig på något sätt.

 

Det händer någon gång, i sällsynta fall, att mina idéer visar sig vara mindre bra. Senaste exemplet för det är beslutet jag tog om att sätta mig ute medan jag skrev idag, ni vet, för att ta vara på solen som plötsligt dök upp på en bitvis blå himmel. Not a good idea då det visade sig blåsa storm och mössan och halva datorn blåste bort.

Halva datorn säger ni, en halv dator kan väl inte blåsa bort. Joho då säger jag. Allt av vikt försvann och kvar finns bara en massa spam och skit. Jävla teknikhelvete. Nu sitter jag här med sidor om vart jag kan hitta kåta tjejer, sällskap för en natt och ett och annat barnspel,  medan all text jag skrivit som ännu inte är publicerad någonstans är spårlöst borta. Jag vet inte vad jag ska skylla på om det inte är det här sabla blåsvädret.

Jag vet i alla fall vad jag har att göra den närmsta tiden. Den halva bok jag hade, som inte är sparad på extern hårddisk, skall träda fram på pappret (datorskärmen) framför mig once more.

Häromdagen blev Alva ompysslad genom att jag satte in hennes skor i garderoben åt henne. Idag blir bilen ompysslad genom att få vinterdäcken på. Det är sånt bilar gillar så här års, särskilt när de får åka lift och bli klappad på av killar i fixarbyxor.
Ikväll ska jag bli ompysslad genom att få skoskaven omsedda.
Imorgon ska hästen bli ompysslad genom att få nya pjux.

Det är mycket som handlar om skor och fötter och så nu. Eller däck då.

I stallet där Easy står finns en tjej som vet rätt mycket om muskler. Hon är sådär jobbigt snygg, fräsch och vältränad. Hon har tävlat i fitness. Hon är naprapat. Lägg till att hon har flera hästar med toppenstam så förstår ni att det är en tjej man kanske skulle kunna stört sig en del på. I alla fall om man var sådär fjorton år eller så.

Den här tjejen stör man sig dock inte på. Just den här tjejen är världens trevligaste och omöjlig att inte tycka väldigt bra om. Däremot säger hon ibland väldigt otrevliga saker. Som häromdagen när vi stod och diskuterade möjliga orsaker till ett skevt bäcken. Hon pratade (naturligtvis) om för dålig bålstabilitet och andra svaga punkter. Sen sa hon att många gånger kan rumpmusklerna som ska vara explosiva förändras på grund av för dålig magmuskulatur då de får ta en annan roll. Rumpan blir då platt (och trist) istället för rund som den ska vara.

Jag tänker lite som så att det var då själva fan att det inte är nog med att man har en putande mage, ska man nu få en platt röv också. Snacka om switched places. Gör en rokad vet jag så att plankan hamnar där den ska och putet hittar tillbaks till skinkorna där det kan vara till någon glädje. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om nästa sak som kommer fram är att hängpattarna egentligen beror på slappa magmuskler de också. Please, please with cherry on top, låt mig få tillbaks mina magrutor!

 

Alva och jag har planterat om lite blomsterarrangemang, ni vet, ut med halloween och in med lite mer adventiga saker även om det är ett par veckor kvar dit. Det finns gränser för hur mycket jag kan tortera barnet genom att låta henne vänta.

När vi kom in efter att ha fixat med utekrukorna frågar Alva med sin blidaste röst: ”Mamma, skulle du kunna ställa in mina skor i garderoben, det var så länge sen du gjorde det. Jag känner mig liksom så ompysslad då.”

Jag säger bara det, den tjejen vet hur hon ska get it her way.

Jag älskar bostäder. Stora och små, gamla och nya. Bostäder sätter igång min fantasi, de triggar min skaparlust och konstnärliga ådra. Nu älskar jag mitt hus och kommer icke att flytta därifrån, men det hindrar inte att jag väver nät av drömmar om andra ställen att sätta ner rumpan på.

Från och med denna vecka kommer jag att presentera ”Veckans bostad”. De kommer att vara av varierande storlek, till salu för hutlösa och mindre hutlösa pris och de kommer alla att ha väckt någon särskild känsla hos mig.

Vi börjar denna vecka i Skåne, ett av mina favoritlandskap. Vi börjar med en smäll.

(Jag tror att man skulle kunna göra något av de nu i mitt tycke rätt smaklösa rummen. Potentialen finns.)

Under 90-talet gick en våg genom Sverige då skinnskallarna trädde fram på ett sätt de inte gjort tidigare. Rasismen fick ett nytt ansikte. Lasermannen satte skräck i stockholmare med invandrarbakgrund. Kids som fått huvudet förvrängt gjorde saker som aldrig skulle kunna göras ogjorda igen.

En av de familjer som fick sina liv totalt massakrerade av sådana kids var familjen Hron. Är det någon som minns? Det är ingen rolig historia och visst vill man bara sudda ut den ur den del av hjärnan där minnet sitter, men jag tycker det är viktigt att vi inte glömmer. Den där augustikvällen -95 när John och en kompis skulle tälta vid Ingetorpssjön. Den natten när John offrade sitt liv för att hindra att hans vän utsattes för samma misshandel som han själv. Allt på grund av ett vansinnighetsdåd av tonåriga nazister.

Jag undrar ofta hur Johns föräldrar mår idag. Hur de lever. Hur hans kompis, Christian, mår. John var 14 år när han dog, den 17:e augusti 1995. Hans gravsten har blivit vandaliserad flera gånger. Som om han inte utsatts för tillräckligt med våld under sin dödskamp. John har fått Stig Dagerman-priset för sitt mod. Det är ju fint. Men vad fan hjälper det tänker jag. Inte ett skit.

Att gräva ner sig i hemskheter gör sällan någon nytta. Men att minnas historien är ändå nödvändigt för att utvecklas och gå framåt. Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det finns svenskar som har samma horribla inställning till andra svenskar, medmänniskor, levande varelser på allas vår jord, som under det mörka 90-talet.

Skämmes!!!!!

 

Varje gång jag skalar en clementin som doftar som en riktig clementin ska, ni vet så där riktigt juligt, då tänker jag på min kompis Johanna som inte myser ett dugg när skalet faller. Istället för att få ljuva minnen från barndomens jular och hamna i ett riktigt julmood så kräks hon. Johanna är citrusallergiker. Jag kan knappt tänka mig ett värre öde så här när juletiden stundar.

När jag nu stoppar i mig clementiner tills de piper ut genom öronen så gör jag det med andakt och är glad att det är sillen och laxen jag får hoppa på julbordet på grund av allergi och inte clementinerna.

När jag nyss hade träffat maken, alltså träffat som i börjat dejta, då förknippade jag rösten som gör Pettsson i ”Kackel i grönsakslandet” med honom. Varje gång jag hörde Pettsson prata på skivan blev jag fnissig som en trettonåring på sexualkunskapslektion. Jag förstår att det kan låta näst intill perverst, men är man förälskad så är man och då kan till och med Pettssons småländska dialekt få det att pirra till i magtrakten.

Nu har jag och maken levt ihop i snart sex och ett halvt år och hans småländska är inte vad den en gång var. Man kan numer endast ana den på samma sätt som man sägs kunna ana lakritssmak i vissa viner. Jag har inte funderat så mycket på det förrän jag helt nyligt råkade höra just Kackel i grönsakslandet igen för första gången på mycket länge. Då kom känslan av den första tidens fjärilar i magtrakten tillbaks och jag kom på mig själv med att le fånigt. Maken skulle ha skakat på huvudet och suckat djupt åt mina fånerier om han sett mig, så där som han gör när han måste markera men egentligen tycker att jag är lite söt.