Hur, var, varför?

Har ni någon gång varit på semester och känt er sådär riktigt i fas med er själva? Känt att här skulle man stanna ett längre tag. Tänker ni, som de flesta andra, att det går ju inte? Vardagen hemma väntar. Jobbet, skolan, bostaden… inte kan man bara lämna allt det. Det vore ju fullständigt ansvarslöst. Eller?

Vi har pratat om att bo och jobba utomlands sedan vi träffades, maken och jag. Sedan anslöt sig ett barn till vår familj. Istället för att ge oss av började vi bygga bo på riktigt, skaffa hus, bil och allt annat som hör till när man är vuxen ”på riktigt”. Dit hör verkligen inte att dra iväg med ett barn, lämna Sveriges skyddsnät, lämna familj och vänner. Så gör man inte. Eller?

Barnet växte och drömmen om att bo utomlands bleknade allt mer. Man kan ju inte rycka upp barn från sina hem och kompisar, lämna allt de är vana vid och kasta in dem i ett nytt system, nytt språk och annat skolsystem. Det går ju inte. Eller?

De avlägsna planerna på utlandsflytten hade nästan helt fallit i glömska när jag konfronterades med ett cancerbesked. Efter genomgången behandling började jag rannsaka livet på allvar, synade allt i sömmarna, rev upp varenda liten värdering om vad som är viktigt och inte för mig. Maken gjorde på sitt håll precis samma sak. Mitt emellan stod ett barn som varje höst och vinter kämpade med luftrörsproblem och en hosta som hotade att knäcka de små revbenen. En dag fick vi nog och fattade ett beslut. Så här kunde vi inte ha det längre.

Vi kom fram till att man visst kan flytta utomlands med barn, även när de just skall börja skolan. Man kan lämna trygga Sverige och det hem man har byggt upp. Man kan faktiskt göra precis som man vill. Vi kom fram till att vad vi ville var att prova oss fram under ett år. Huset var vi inte beredda att skiljas från permanent, inte än. Vi behövde ha en reträttmöjlighet. Därför hyrde vi istället ut det. Möbler och saker sorterades upp, slängdes, skänktes, såldes eller magasinerades. Maken ville inte helt lämna sitt jobb som han stortrivs på och kom därför överens med sin chef om att jobba väldigt intensivt på plats i Sverige halva tiden för att sedan kunna jobba på distans resten. För att det här skulle vara möjligt var vi tvungna att välja en plats dit det går lätt för maken att pendla. Någonstans där klimatet är lite bättre och där tempot är långsammare. Någonstans där jag kunde läka och återhämta mig. Valet föll så på Spanien, närmare bestämt solkusten, Costa del Sol.

För att steget inte skulle bli så stort och omvälvande för dottern valde vi att låta henne gå i en svensk skola. På så vis blir omställningen inte lika stor om vi bestämmer oss för att flytta hem igen och hon behöver inte brottas med språksvårigheter under lektionerna när det är meningen att hon skall lära sig andra saker. Spanska och engelska är obligatoriska ämnen redan från förskoleklass i svenska skolan i Spanien, så språket får hon med sig ändå. För att hjälpa henne ytterligare på traven bestämde vi oss för att anlita privatlärare i både spanska och engelska.

Så, det visade sig att det när allt kom omkring var fullt möjligt att bryta upp från ett liv i stress i trygga Sverige, även om man har barn. Det gick utmärkt att forma sitt eget liv och välja det som var rätt för oss. Vi valde en medelväg, med en viss trygghet kvar i Sverige, i alla fall för nu. Det allra bästa är att man faktiskt kan forma om och ändra planerna längs med vägen.




4 reaktioner på ”Hur, var, varför?

  1. Kul, det här ska bli riktigt intressant att följa. Jag tror ni gör helt rätt i att bortse från förväntningar vad gäller vad man kan göra eller inte. Det finns ju massor av människor som gör massor av uppbrott i hela världen och dom verkar ju inte gå sönder direkt.

    Lycka till!

  2. Hej Linnea…Malin Doves mamma här!! 🙂
    Jag sökte på ”bo i Spanien” och du kom upp!! Malin har ju berättat att ni ska flytta..men inte rikgtigt var i Spanien ni ska bo!! Men som jag fattar det så ska ni flytta till Fuengirola..stämmer det??
    Frågar därför att jag sjäv flyttar till Marbella 5 December…inte långt från Fuengirola. Då måste vi ses nån gång!!
    Malin och barnen kommer säkert att var där ofta också!!
    Lycka till!!
    Kram Sussi

    1. Hej.
      Vad roligt att du skall flytta ner hit. Då får vi nära till varandra, vi bor som sagt i Fuengirola sedan ett tag tillbaks. Skulle absolut vara roligt att träffas.
      Kram Linnéa

  3. Ja verkligen!! Jag anländer den 5 December till Marbella!! Hoppas allt är bra med er!! Vi hörs av när jag kommer ner!! ha det gott så länge!! Sussi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.