Grilla vego

Njuter soliga och i ärlighetens namn rätt lata dagar i Hunnebostrand. Ni vet, ligga och läsa på solsängen, skippa klockan och endast gå efter kroppen och vad man känner för just då, låta gräset smeka fötterna när man tassar ut barfota i tid och otid – bara för att man kan! Småsaker som är sådär riktigt ljuvligt härliga och som åtminstone jag inte är så bortskämd med i min vanliga vardag.

Sommaren är dessutom för många, så även mig, förknippat med grillning. ”Jamen du är ju vegetarian, du har väl inget att grilla”, hörs fortfarande en del röster. Förvånansvärt att så många fortfarande tänker i de banorna så här år 2017. Det finns ju hur mycket gott som helst att slänga på elden även om man råkar tycka särdeles illa om att äta döda djur.

Om man skulle få total idétorka när man står där och funderar över smaskiga alternativ till likdelar (ok, jag ska inte moralpredika, lovar, men det är ju faktiskt likdelar) så kan jag varmt rekommendera den här boken: Grilla Vego, av/med Paul Svensson. Riktigt härliga recept och inspirerande bilder.

Enda smolken i bägaren är att maken inte alls är lika förtjust i grillning som jag – och då är han inte ens vegetarian utan äter som de flesta andra gärna kött. Han anser det inte vara värt allt jobb det innebär att grilla: tända grillen (vi har kolgrill), passa maten så att 1: den inte blir bränd och 2: så att inte fiskmåsarna får fatt i den medan den ännu ligger på grillen (har hänt), och sen ta hand om galler och aska efteråt. Funderar på om vi borde satsa på elgrill, men det blir liksom inte samma sak som kol tycker jag. Dilemma, dilemma.

Tjuvar i köksträdgården

Sommaren är i full gång och vi har flyttat till vårt näste i Hunnebostrand på heltid. I Göteborg har vi visserligen balkong men här i vårt andra hem har vi trädgård, altan, bärbuskar och en egen liten köksträdgård. Man kan inte säga annat än att det smäller högre än en sketen balkong i stan. OK, kanske inte så sketen, men ändå.

Jag njuter i fulla drag av att kunna trampa ut i tofflorna med saxen i högsta hugg och gå lös på allt som växer. Jag skulle kunna säga att jag lägger ner det jag skördat i en liten korg och att jag med den blommiga klänningen böljande runt benen dansar in i köket för att förbereda maten, men det hade varit ljug. Fullt så romantiskt rosaskimrande är jag inte. Jag är mer av en ”trasiga jeans-människa” som på sin höjd kan tänkas ha lite avskavt nagellack kvar på tånaglarna. Tjusigare än så blir det sällan, om jag inte har fått något tillfälligt ryck och spenderat en hel dag med att skrubba, måla och fixa med kroppen, vilket händer kanske fem gånger om året eller så.

Så, med saxen i näven gick jag, utan klänning, idag ut för att bärga lite persilja och annat till salladen i köksträdgården. Längs med kanten, utanför alla grönskande ätliga blad, har vi jordgubbar och i år har vi varit välsignade med en hel massa av de röda, svällande bären. Mums att gå och plocka åt sig när man blir lite sådär sugen. Sugen är precis vad någon har blivit under natten verkar det som, för en av de största gubbarna, en av de Alva gått och sett ut åt sig själv men väntat med att plocka för att den skulle få lite mer sol på sig först, har blivit tuggad på! Den sitter kvar på plantan och delar av den är oäten, men den har liksom blivit tuggad på runt om.

VEM är det som gör så här? Eller snarare VAD? Rådjur har vi inga här och de hade väl snarast tagit hela plantan, sniglar har vi inte heller. Jag tippar på måsar, men är inte säker. En tjuv i kökslandet har vi i alla fall.

Investera i solenergi där solen finns

När vi bodde i Spanien blev jag oerhört förvånad – och något fascinerad – över att man i ett land som har så otroligt många soltimmar väljer att extrabeskatta de som sätter upp solceller för att ta vara på solenergi. Det är för mig mer eller mindre obegripligt hur man kan välja en sådan väg från statens sida, men så är det. Skatten måste in någonstans och då tycker man uppenbart att detta är ett bra sätt.

El, energi (och sol, eller snarare bristen på sol) är samtalsämne som på intet sätt är främmande här hos oss av flera anledningar. Dels är längre utomlandsvistelser ständigt aktuella för oss och då är elen något vi pratar en del om, som tex hur dyr den är och i vilken form landet väljer att få fram den. Såna saker. Sen jobbar ju maken med energi, matte och annat sånt där som är rätt trist men väldigt nödvändigt.

Nu i dagarna har samtalen även börjat ta en något annorlunda form, nämligen av typen att investera. Maken är road av sådant, aktier och annat tjafs (jag veeet att det är bra att sätta sig in i, spara och vara noggrann i valet av placeringar, men det är oftast sååå boring!) och han har nu nosat upp en sådan som till och med jag blivit intresserad av. Nu vill han att jag ska skriva något lagom putslustigt om grejen: att investera i solenergi i Afrika.

Jag är inte direkt känd för att lyda order hur som helst, särskilt inte från min kära make. Det kommer jag inte göra nu heller. Putslustigt hit och putslustigt dit. Det här är allvarliga, viktiga grejer, sånt driver man inte med. Solenergi i Afrika känns på alla sätt helrätt. Är det något jag kan ställa mig bakom så är det en sån här grej eftersom den slår flera flugor i en smäll. Jag vill därför uppmana alla att gå in på den här länken och läsa mer om hur man kan kan investera en liten slant som förändrar mycket – både för människor i Afrika och klimatet. Det handlar inte om att skänka (det kan man gott göra det också) utan om att investera. Som sagt, läs mer om det själva.

Dags för vårgrönt

påskris och liljorNu – äntligen – börjar en storfavorit när det kommer till årstider att närma sig med stormsteg. Våren! Inte den första trevande, mycket osäkra och fortfarande kalla våren, utan den tid då allt börjar knoppas, blomma, grönska och man kan gå utan jacka utan att frysa ihjäl. Den delen av våren. Jag älskar den!

Bild från Odla.nu
Bild från Odla.nu

Än är det liiite för tidigt, men alldeles snart är det dags för vårgrönt, för planteringar och för röjning i trädgården i Hunnebo. Alla krukor ses över och ett par nya inköp kommer göras och sen skall det planteras vårblommor så det står härliga till. Narcisser, jag älskar narcisser, pärlhyacint, murgröna och allsköns prakt skall få spraka runt huset och glädja var och en som är där. Längre fram skall pelargoner få plats, de hör till, och örtkryddor, sallad och tomat skall få sola sig på altanen.

Pallkragar skall placeras ut och odlas i, solsängarna skall fram och livet skall njutas. Jag längtar!

narcisser

Hot Yoga

Kors i taket och på alla andra ställen, jag har börjat träna igen! Det var flera år sedan jag tränade regelbundet och strukturerat, har väl alltid känt att jag fått åtminstone viss motion i stallet. Men hur det nu är så blir man inte yngre och kroppen trilskas med att få en massa krämpor för sig. Jag tänker att om det är så illa redan nu, hur ska det då bli när man blir gammal på riktigt? Ämnesomsättningen är inte heller vad den varit och jag förbränner sämre. Plötsligt hör jag inte alls till de där som kan äta vad som helst utan att det syns, så som jag alltid kunnat tidigare.

Det var helt enkelt dags att ta tag i saken och eftersom jag dessutom behövde hitta något sätt att varva ner och landa lite i mig själv här och nu så bestämde jag mig för att börja träna lite olika varianter av yoga, in trinity och bodybalance. Helt osannolikt nog tycker jag faktiskt om det, hör och häpna! Jag som aldrig gillat träning, snarast ogillat det. Avskytt skulle man till och med kunna säga. Men nu känns det riktigt bra och roligt att sticka iväg på ett pass.

Mina favoriter är in trinity (som en blandning av yoga, pilates och kampsport med pinnar på en lutande bräda) och hot yoga. Wow vad rädd jag var innan jag gick dit första gången. Att yoga i ett rum uppvärmt till 40 grader med den här gamla stela skruttkroppen skulle kunna resultera i en hjärtinfarkt tänkte jag. Skulle man kunna andas alls? Skulle jag svimma?

Nu har jag gått några gånger och har varken fått infarkter eller svimmat, däremot har jag faktiskt blivit avsevärt bättre just på att andas så att kroppen får tillräckligt med syre under träningen. Där ser man.

Idag var jag på en klass där det var flera killar med. Det är alltid lite kul när det är blandad grupp, men jag tappar lätt lite fokus, killarna låter så jäkla mycket när de tränar! De tar liksom i för kung och fosterland och pustar och har sig så att man tror att de håller på att få en infarkt allra minst. Idag var det en kille som stönade så mycket att jag höll på att ramla omkull. Helt sant. Han lät liksom som ett djur som frustade och stånkade och stönade sig genom varje position. Rätt festligt, men sjukt svårt att koncentrera sig på sig själv.

Efter en klass är man härligt mjuk, varm och lagom mör i kroppen. Man får verkligen tänjt och sträckt ut varenda muskel, samtidigt som man jobbar upp styrka och balans. Om ni inte provat hot yoga än så gör det vet jag!

Bilden har ingenting med klassen jag går att göra utan är tagen från nätet.
Bilden har ingenting med klassen jag går att göra utan är tagen från nätet.

Frossa i sängkläder

Butiken jag jobbar i ligger vägg i vägg med en Sova-butik och varje gång jag går förbi deras fönster dras ögonen till härligt inbjudande kuddar, sängkläder och sängar som man får lust att slänga sig ner i och inte resa sig igen på några timmar. Har ni provat dem? Börjar klippa med ögonen bara jag tänker på dem… Nu har vi en rätt bra säng och skall inte byta på ett tag så det är inte helt motiverat att springa iväg och köpa ny madrass, men drömma kan man ju.

Stunda fiberkuddeDäremot behöver vi en hel del nytt upp till Hunnebo. Idag sprang jag alltså in på Sova innan jobbet för att kolla sortimentet av sängkläder och kuddar som vi behöver några fler av. Vi tycks alltid ha huset fullt av gäster i Hunnebo och kuddar blir alltid bristvara av någon anledning.

Jag fastnade för en skyltning som Sova hade gjort med sängkläder som gick i fräscht turkosa/ljust gröna toner tillsammans med vitt. Det fanns även i blått, men jag fastnade väldigt mycket för de gröna, vi har redan en hel del blått. Man ser det nog inte så bra på bilden, men det ena påslakanet (och örngotten) är alltså randigt i turkos/grönt och vitt. Så himla fint! Fick en väldigt stark ”måste ha känsla”.

Sova sängkläder

Lexington påslakanMaken skulle inte hålla med mig, men några småkuddar behövs alltid och jag fastnade för en i grå/bruna toner  från Lexington som jag vill ha i gungstolen i vårt sovrum i Hunnebo. Till slut höll jag mig i alla fall i skinnet och nöjde mig med vanliga kuddar som vi som sagt verkligen behöver. Tänker att den andra får vänta, det är ju inte som att jag inte slinker in på Sova titt som tätt…Lexington prydnadskudde

 

Nya tider – hejdå Spanien

Som många av er redan vet är äventyret i Spanien över för vår del. Vi känner oss helt färdiga med Spanien och kommer bara återvända på semester. Man skall visserligen aldrig säga aldrig, men det är så vi känner just nu. Vi längtar efter andra saker och har andra inriktningar i livet nu. När vi fick förfrågan om att vara med i Familjer på Äventyr (den säsong som går nu) kände vi att nej, det vill vi inte och nej vi vill faktiskt inte ens vara kvar i Spanien. Vi var mätta och färdiga och redo att gå vidare.

När vi kom hem sålde vi vårt hus eftersom vi kände att vi var färdiga även med att vara husägare. Istället förverkligade vi en annan dröm, nämligen att ta över min mormor och morfars ställe som jag berättade om i förra inlägget. Vi bor i lägenhet i Göteborg och lever vår vardag här, reser en del och så lever vi drömliv bortom vardagen i Hunnebo. Just nu är det perfekt.

Hur det nu är så samlade vi på oss en hel del erfarenheter i Spanien som vi är oändligt tacksamma för. Vi är så glada att vi gjorde det, att vi vågade. Det finns ingenting att ångra, vi är lyckligt lottade som fick vara med om allt vi var med om och som har alla våra minnen från ”äventyret” kvar. En hel del av det vi tog reda på och satte oss in i finns dokumenterat här på bloggen och ni är många som tittar in för att ta del av informationen varje dag. Det är jag glad över! Nu kommer jag att så sakteliga flytta över informationen till en sida som heter Till Spanien och börja med lite annat här. Inläggen här kommer finnas kvar, men för information om Spanien hänvisar jag alltså nu till den andra sidan istället.

Jag hoppas att ni som kommer hit vill fortsätta göra det för att se vad jag hittar på istället, läsa om Hunnebostrand och allt annat som kommer dyka upp här.

 

Hunnebostrand i hjärta och själ

Det finns få platser på jorden som jag älskar, där jag känner mig hemma. Det finns många ställen jag besökt där jag kan hitta ett lugn och där jag kan hämta krafter, men att känna sig hemma är en annan sak.

En av platserna är Hunnebostrand. Jag har stark anknytning dit. Min mormor och morfar är därifrån, jag själv har vuxit upp där. Inte en sommar i mitt liv har gått utan att den spenderats i Hunnebo. Under många år i barn och ungdomsåren bodde jag där permanent. När jag var dryga nitton år flyttade jag sedan därifrån och gav mig ut på resor i världen, men en del av mig stannade kvar.

Även om jag inte skulle vilja lämna det liv jag har byggt upp med min familj nu i mer mogen ålder så är vårt ställe i Hunnebostrand fortfarande en kär plats att återvända till för vila och rekreation. Vi har haft förmånen att ta över min mormor och morfars ställe och har det nu som en extrabostad kan man säga. Vi är där var och varannan helg och all ledig tid vi kan avvara spenderar vi i vårt sommarparadis där vi lever vår sommardröm, fast året runt. Tacksamheten är enorm!

Jag önskar att alla människor fick ha en plats de kunde känna så för. En plats som liksom lyser upp hjärtat i mörka stunder, ett ställe som får läpparna att krökas uppåt i ett nöjt leende vid blotta åtanken av det. Jag önskar att alla finge ha sitt eget Hunnebostrand.

Vinterdag i Hunnebo

A lot on my mind

Jag har inte lagt ner bloggen, även om jag förstår om det verkar så. Just nu har jag bara a lot on my mind, jobbrelaterat, och hinner helt enkelt inte med. Hoppas att ni alla som troget kommer in och läser har överseende och fortsätter kika in. Det kommer snart komma uppdateringar, lovar.

Tills dess: ha en underbar dag!

solstol

Så tacksam

4c357f22-4966-4932-a79d-d4d4efad26dcVissa dagar tänker jag att något måste jag ha gjort rätt här i livet. Som idag. Alva och en av hennes bästa och äldsta vänner (vid närmare eftertanke är det nog den kompis hon haft allra längst, de var två och tre år när de lärde känna varandra) fick gå själva till torget med en peng för att köpa något till sig själva. De var borta en stund och mamma-paniken hann sätta in, även om jag intalade mig att de bara passade på att njuta lite av att få känna sig stora och att ingen hade rövat bort dem. När de kom hem såg de glada, uppspelat och förväntansfulla ut. Händerna höll de bakom ryggen.

”Mamma jag hade tänkt att köpa en snöglob med en gulduggla i men jag ångrade mig och köpte den här istället”, sa det älskade barnet och trollade fram en inslagen blomma.

Jag lovar, det var nästan att tårarna kom, så glad blev jag. Och jag tänkte att något måste jag ha gjort rätt här i livet som förtjänat en sådan dotter. Jag är så tacksam, så privilegierad.