Alva berättar vad som händer när man äter och dricker:
”Först ramlar maten eller vattnet ner genom ett långt rör tills den kommer till magen. Där suger skelettet upp maten och vattnet och då sväller det och man växer och blir vuxen!”
Inte en helt tokig förklaring tycker jag.

Godispåsar till fiskedammen är färdiga. Gött. Önskar jag vore sådär fyra, fem år så att jag också fick en påse på barnkalaset imorgon. DUMT att jag är nästan trettio år äldre än så. Förbi godispåse-åldern. Suck. 

…kunde jag sagt, om det inte varit för att det är augusti. Skönt har det varit i alla fall och töserna har spenderat eftermiddagen på det sätt en sommareftermiddag ska spenderas: På en picknickfilt med fika och målarböcker som sällskap.

The days of our lives

Jag förstår inte riktigt vad man ska ha det till, men det är viktigt om man är inne på det där med spel tydligen. Även om jag inte förstår grejen så förstår jag att min man är ett geni. Eller nåt. Äh, jag är dålig på att förklara, läs själva här istället.

Vet ni vad, jag bara måste säga det här, fastän jag inte borde. Herre du min skapare, de borde få vara olyckliga och hjärtekrossade ifred, det borde de verkligen, men jag säger det ändå: Det kanske var lika bra att det kraschade mellan Stewart och Pattinson (stavas det så?) även om det säkert känns lite segt för honom att ha blivit bedragen. Jag såg nyss en intervju med honom inför hans nya film, och hör och häpna, han såg riktigt bra ut! Det är första gången jag inte sett ut som ett frågetecken och tittat mig runt för att se vem de egentligen menar när tjejerna suckat hänfört över honom.

Nu menar jag inte att vara sådär ytlig och trist så att jag bara bryr mig om utseende, för det gör jag inte. Men jösses vad jag undrat vad folk ser hos honom tidigare. Han har verkligen varit den perfekta bilden av en vampyr, blek och med rödkantade ögon. Inte jättesnyggt i mina ögon. Men smaken är som baken…

Nu har jag brytt mig om kända människors separationer för första och sista gången.

Ibland kan jag önska att jag vore en sån där person som kunde slänga saker omkring mig och vråla rakt ut när jag blir arg. Det skulle varit så skönt. Tror jag i alla fall, jag har aldrig lyckats, fastän jag försökt flera gånger. Då slutar det bara med att jag får koncentrera mig så mycket för att faktiskt komma över spärren och kasta iväg vad det nu är jag har i handen så att ilskan går över. Det är så himla snöpligt.

Smälla i dörrar kan jag däremot. Oj vad jag kan smälla. Problemet är bara att vi inte har så många dörrar i huset, bara in till sovrummen och toaletterna, och det är väldigt sällan jag blir sådär arg i sovrummet eller på toaletten. Det är mer när jag befinner mig i vardagsrummet eller köket som det kan koka över och behovet att kasta saker eller smälla i en dörr kan komma över mig. En gång klampade jag upp för trappan och marscherade in i sovrummet bara för att kunna smälla igen dörren efter mig, men det var inte så lyckat. Trappan har så många steg och för varje kliv upp tog ilskan ett kliv ner. Om jag bara kunde vara lite mer långsint.

Annat var det när vi bodde i lägenhet. Där fanns det dörrar i närheten överallt och det hände till och med att jag tog den som ledde ut av bara farten. Då stod man där sedan med en stängd ytterdörr och undrade vad man skulle ta sig till härnäst, och så fick jag trava ett varv runt huset för sakens skull. Sedan smög jag in igen och låtsades som ingenting.

Martin blir inte så imponerad av mina utbrott, han bara ler lite och väntar ut dem. Man kan ju tycka att det borde reta upp mig ännu mer, till och med så mycket så att jag skulle kunna slänga den där skon eller vad det nu kan vara, men icke. Det är liksom ingen idé, det har ändå ingen effekt. Det är så himla typiskt.

Idag känner jag dock inget behov av att avreagera mig. Idag känner jag livet i mig. Det är mycket härligare!

Alva har en kompis hemma och de springer omkring och tar kort med Alvas leksakskamera. Efter en stund hör jag hur de exploderar i ett fnissanfall och så kommer de fram till mig och skrattar så att de knappt får luft. Nyfiken som jag är frågar jag såklart vad som står på.

”Vi ska ta kort på din rumpa. Och snippa. Och dina tuttar”, säger de  och skrattar så de blir svettiga i pannan. Jag känner själv hur svetten börjar bryta fram. Vad är det här? Var har de fått den idén från? VAD GÖR DE PÅ DAGIS EGENTLIGEN?! ”Nä det vill jag inte”, säger jag och berättar att det inte är så lämpligt att ta kort på just de kroppsdelarna och undrar samtidigt om de sett sådana kort? ”Nä, men det vore roligt så vi vill ta det på dig. Och på dina öron. Och på din mun. Och dina armar. Och…” fortsätter de tills de räknat upp varenda del på kroppen. Puh. Kanske inte var så farligt ändå? Ganska harmlöst? För inte kan de väl ha sett sådana bilder någonstans? Väl?

Lite senare kommer de med kameran i högsta hugg igen och ber att jag ska ta kort på dem för ”vi är så bra kompisar och så är vi snygga”, säger de och ser viktiga ut. Jag bränner av några låtsaskort och undrar om inte jag också får vara med. På ett vanligt kort, inte bara öronen. ”Nä, alltså mamma, du är väldigt fin och så, men kanske inte så snygg”, säger Alva och jag muttrar över otacksamma ungar som inte vet att uppskatta sin mors skönhet. Av barn och fyllegubbar får man höra sanningen, det har alltid min mamma sagt. Typiskt.

”Får jag bara fråga varför du aldrig skriver om stallet och hästarna längre? Har du slutat rida?”

Nej jag har inte slutat rida, inte på något sätt. Men eftersom det finns människor som, hör och häpna, inte är så värst intresserade av hästar så har jag fokuserat hästrelaterade inlägg till Hästliv. Tidigare i somras blev jag kontaktad av Hästliv.nu med en förfrågan om jag ville börja skriva hos dem och det ville jag. Där kan jag vältra mig i träningsbestyr och foderstater, för att inte tala om alla upptåg en liten rödhårig dam kan ha för sig. När man är så löjligt förälskad i en häst som jag är i Easy så kan det behövas ett eget ställe att skriva om det på.

Välkommen till Hästliv.nu Sofia.