”Nu är du orättvis. Jag har alltså hämtat dotter och två kompisar till henne från dagis. Satt igång deras lekar. Skalat potatis. Gjort äggsås. Kokat fisk. (Och så har du haft mage att inte ens ätit när du kom hem.) Hjälpt barnen i deras lek. Slängt all återvinning. Fyllt diskmaskinen. Tömt diskmaskinen. Fyllt den igen. Diskat annat som inte ska in i maskinen. Slängt kompost. Rensat gräsmattan från nedfallna äpplen. Sorterat papper och satt in i pärm. Och varit alldeles underbar.”

Hör du du Martin. Nu är du orättvis. Här har jag haft en ledig dag som spenderats vid havet, hemskt utmattande, och därefter ridit lektion, vansinnigt tröttande, och sen kommer du och pratar om att mata barn och tömma diskmaskiner. Sånt där som de flesta mammor gör i förbifarten. Humpf. Dessutom gjorde du typ hälften av de där sakerna efter jag kom hem. Rätt ska vara rätt. Men du har rätt i att du är ganska underbar.

Ni vet den där grejen när man pratar med sin man (eller fru, men det vet inte jag något om) och han (eller hon då) säger att ”jag håller på att städa”, och man kommer hem och tänker ”vart då??”

Idag var jag inte med om det. Min man hade varit förutseende nog att ringa innan jag kom hem och säga att han inte städat. Således blev chocken inte lika stor när jag väl stod inför kaoset hemma. Men tröttnaden var lika tung. Suck. Dags att kavla upp ärmarna…

Första dagen med lämning på dagis och tillbaks i de vardagliga rutinerna. Det känns ändå rätt bra, även om jag gärna hade haft ett par månaders semester till ihop med familjen. Lämningen gick väldigt bra, Alva skuttade in genom dörrarna och pep förtjust till när hon såg att det fanns ett nytt foto på hennes plats, ett där hon har sin HelloKitty-tröja på sig!  ”Kan du tänka dig så näpet!” sa hon och strålade mot mig. Jag undrar om det har blivit lite väl mycket Astrid Lindgren i sommar? Men nej, det kan aldrig bli för mycket av Astrid.

Gabby, en av Alvas fröknar, välkomnade med öppen famn och jag fick nästan en tår i ögat när hon kramade Alva och sa ”Välkommen, vi har längtat så efter dig!” när Alva kramade tillbaks. Det är en välsignelse att ha fått fröknar som förstår vikten av ett vänligt och välkomnande bemötande av barnen. Om inte annat så gör det väldigt gott i mammahjärtat.

Nu ska jag ta tag i resten av dagen. Skriva och så, allt det där har legat på hyllan ett tag. Nu är det bara att sätta ner rumpan på stolen och ge sig på det igen. Ska man bli en hyllad bestsellerförfattare så får man ligga i. Och det ska jag ju bli såklart.

Det här med stickning är inte min grej, det har jag med bestämdhet kommit fram till. Jag spottar och svär och fräser och blir inte ett dugg avslappnad och harmonisk av att hålla på med det, snarare aggressiv.

Lena sa att ”det där mönstret är bra för nybörjare. Det går snabbt” när jag skulle börja sticka. Så pyttsan det gör säger jag. Med alla de massorna jag tappar tar det en evig tid. Det jag kan säga med säkerhet är att min sjal inte kommer att se ut som den på mönsterbilden. För många hål. Men det ska i och för sig vara en del hål i sjalen så kanske att jag kommer undan med det. Vi får se. Om den blir klar förstås.

På Hönö hålls stickskola. Jag är elev, Lena undervisar. Det blir bra.

Alva stödjer barncancerfonden. Tack Nicke för mössan!