Varje dag vaknar vi upp till vackert väder, med en dag fri från större bekymmer än vad vi skall välja ur garderoben att ha på oss eller vilken av all den goda mat vi har i kylen vi skall laga till middag framför oss. Varje morgon följer jag min sjuåring till skolan. En väg som går längs med det glittrande Medelhavet. Vi går där (ok Alva sparkcyklar) och låter den milda morgonsolen smeka vår hud och njuter av att höra vattnet häva sig upp på stranden. På samma vatten kämpar samtidigt tusentals människor för sina liv. Samma sol steker och bränner barn och föräldrar som i ett desperat försök att fly kriget och en relativ säker död har tagit risken att ge sig ut i en båt på öppet hav.

Jag har, som så många andra, sett bilderna. Jag behöver inte förklara närmare för er vilka bilder, ni vet ändå, eller hur? Att inte veta, eller inte se, är att medvetet blunda. Ingen människa som lever i ett någorlunda modernt samhälle kan säga att de inte vet, det är helt orimligt och en, ursäkta språket, jävla urusel undanflykt att påstå att man inte vet. Så, frågan är, när vi nu vet, vad gör vi för att hjälpa? Skänker vi pengar, kläder, mat, ger vi av vår tid, erbjuder vi vår hjälp med byråkrati, språk, vägledning i vårt samhälle, reser vi oss ur våra bekväma stolar på restaurangerna längs med strandpromenaden och erbjuder de nykomna vår mat när vi ser dem komma, öppnar vi våra hem, våra hjärtan, säger vi VÄLKOMNA, vi skall ta hand om er och menar det? Eller rynkar vi på näsan och ojar oss över besväret?

För varje dag som går blir jag mer och mer obekväm med att bara sitta här med mitt i jämförelse lyxliv utan att göra något mer påtagligt än att skänka pengar då och då. Jag känner hur det brinner i mig av olust över att jag inte aktivt hjälper till. Jag känner att jag kastar bort min tid här i solen, att jag skulle kunna använda mina resurser, min tid och mina erfarenheter på bättre sätt. Jag vill få var människa jag möter som har förlorat sina hem, sin familj, kanske sina föräldrar eller sina barn, som förlorat sina liv, att känna hopp mitt i allt det mörka. Jag vill finnas där som medmänniska, få dem att känna värme och kärlek och att det finns förståelse och vänlighet kvar i världen. Jag vet bara inte vart jag skall börja. Hade jag varit hemma i Sverige hade jag erbjudit plats i mitt hus, jag hade anmält mig som fadder för att visa runt, hjälpa till med språk och ge barnen möjlighet att leka i vår trädgård, jag hade försökt hjälpa till med material så att barnen fick utbildning. Samtidigt hade jag gett min egen dotter chansen att lära sig att hjälpa andra, visat henne värdet i att välkomna andra, gett henne möjlighet att känna respekt och beundran för alla modiga människor som varit med om det orimliga.

Men här, vad skall jag göra här? Olusten över att jag lever ett räkmackeliv i solen medan människor runt mig kämpar för sina liv växer.