Disputationsfest, oh yeah!

Fest natten lång. När man är en 33-årig sliten småbarnsmorsa betyder det till kl 02 ungefär, sedan säger kroppen bestämt ”tack och hej, vill du va kvar får du vara det utan mig”. Typ. Eftersom jag är så gammal och klok lyssnar jag på kroppen och placerar min hängiga bloggrumpa i en taxi och åker hem likt Askungen i sin pumpa kl 02:05.

Måste bara berätta att när jag under middagen plötsligt ställde mig upp och höll ett väldigt oplanerat tal så dog Martin. Han hade suttit och översatt de andra talen till engelska för sina bordskamrater vid ett bord långt ifrån mig, men föll ihop med orden ”Shit, thats my wife!” när jag gick upp.

För ett tag sedan pratade jag med en tjej som tagit över ett arabsto som blivit missförstådd och felbehandlad hela sitt liv. Hon har nu fått vila sig och äta upp sig lite i ett par månader och så har hon fått akupunktur. Tjejen som tagit över henne har jobbat mycket på att bygga förtroende och på att få hästen att slappna av och söka sig nedåt och bli lång istället för att gå med sänkt rygg och halsen böjd åt helt fel håll och näsan i princip rakt upp.

Nu är det så att tjejen har tre hästar till och hinner inte med allt ordentligt. Hon har frågat om jag vill ta hand om arabstoet ett par dagar i veckan. Nu har jag varit där och hälsadt på och mötte en supergo, supermisstänksam och supermissförstådd liten häst som jag tog till hjärtat direkt. Jag skulle vara där nån timme eller så, men blev kvar i 7 timmar(!!!) och åkte därifrån lite lätt förälskad. Med lite lätt menar jag dökär.

Får jag presentera: Larissa

Om ni precis som jag är suckers för choklad i allmänhet och ljuvligt fyllda praliner i synnerhet, men försöker hålla igen (hahaha, yeh right!) så ska ni hålla er borta från Södra Larmgatan och Flickorna Kanold.

Det här skulle kunna vara Martin. Om jag tävlade alltså. Eller i alla fall om Alva tävlade. Ok, vem försöker jag lura. Det här är Martin på dansgolvet. Fast det går snabbare.