Hjälp vad många av er som skriver och frågar om hur vi gjorde när vi tog steget att lämna Sverige och bosätta oss i södra Europa och hur vi har hittat drivkraften.
Först och främst kan jag känna att jag inte är helt kvalificerad att svara på det riktigt än, vi har ju faktiskt inte kommit på plats permanent än. Vi sitter här i väntans tider över sommaren, men snart så. Sedan kan jag också känna att det faktiskt inte kräver sådär hemskt mycket, inte egentligen, att flytta just till Spanien. Det är så många svenskar som gjort innan oss, det är ett EU-land och det finns så oerhört mycket hjälp att få eftersom så många gjort samma sak tidigare. Vi behöver inte uppfinna hjulet igen så att säga.
Med det sagt vill jag ändå poängtera att jag har viss erfarenhet av att drömma och kämpa hårt för att nå dit jag vill. Som jag skrev i tidigare inlägg kan en dröm eller ett äventyr aldrig jämföras med någon annans, därför skall man aldrig förringa dem. För någon kan ett äventyr vara att gå ensam till Sydpolen, för någon annan kan en tur till affären vara äventyr nog av olika anledningar. Därför skall jag heller inte göra vårt äventyr mindre än vad det faktiskt är. Även om många gjort det innan oss är det ändå en rätt stor grej att lämna familj, vänner, hus, skola och allt annat för ett liv i ett annat land, i en helt annan kultur.
Hur har vi då gjort? Jag anser att det allra viktigaste för att nå sitt mål är att helt enkelt bestämma sig och sedan inte ge upp. För det har man oftast lust att göra någonstans längs med vägen, oavsett vad målet är. Någon gång tryter energin och kanske även tron på sig själv, att man faktiskt kan klara det man föresatt sig. Man kanske blir rädd eller tappar fokus på vad det var man egentligen ville och varför man påbörjade resan dit. Då gäller det att modet, viljan och beslutsamheten är bara något större än rädslan. Att man fortsätter, aldrig ger upp. För, om man skall vara helt krass, det är den största anledningen till att så många faktiskt inte når sina drömmar: De ger upp. De orkar inte hänga i och arbeta sig igenom den tuffa passage som i princip alltid dyker upp. Man säger ju att trägen vinner och det stämmer. Man måste vara trägen, kämpa på.
Något jag har märkt tydligt när jag pratat med människor som tagit stora steg i livet för att leva på något annat sätt än det konventionella är att de har vetat precis varför de ville göra det från början. Sedan, någonstans längs med vägen, har de liksom tappat bort målet och meningen. Kvar blir bara ett väldigt annorlunda liv som det hela tiden måste kämpas för. Jag pratade till exempel med en familj som tagit sitt pick och pack och flyttat till Nya Zeeland. Sålt allt i Sverige och lämnat fasta jobb och barnens skola. Varför? För att få mer tid med familjen. De ville leva i ett land med fantastisk natur och mer avslappnade människor, med en byråkrati som snarare säger ”varför inte” än ”varför”. De ville vara fria och leva ett aktivt liv utomhus. När de väl satt på andra sidan jorden upptäckte de att de helt glömt bort anledningen till att de kom dit och att de hade mindre tid för varandra än någonsin. Deras tid gick åt till att slita med försörjning och lösningar på än det ena än det andra och de hade inte tid att ens njuta av den storslagna naturen.
Vad jag vill säga med det här är att man måste fråga sig själv varför man gör det man gör. Vad var egentligen målet? Är jag fortfarande på rätt väg eller har jag tappat bort mig någonstans? Leder det jag gör just nu till att jag kommer att nå mitt mål eller är det ett blindspår? Ibland måste man naturligtvis gå igenom saker som i stunden inte känns så kul för att tillslut kunna nå fram, kämpa sig igenom den trånga passagen så att säga, men ibland kan man finna sig själv sitta fast i ett negativt och destruktivt mönster som faktiskt inte leder någonstans.
Man behöver också resonera med sig själv om vad man är beredd att göra för att nå sina mål. Få människor gör vad som helst, är beredda att offra allt, för att nå fram. Vissa saker kanske man känner att man kan göra för att på sikt få det man vill ha, medan man inte kan tänka sig att tumma på annat. För mig är det till exempel otänkbart att göra något på bekostnad av Alva. Jag är inte beredd att offra tid med henne nu för att få vad jag vill ha på sikt. Hon är liten nu och det kommer hon aldrig bli igen, det är inget jag kan få tillbaks. Där drar jag alltså min gräns. Allt som gör att jag inte har tid med henne nu får vänta. Istället fokuserar jag på sånt som svetsar oss samman nu på en gång, så att vi har en ännu bättre grund att stå på när hon blir lite äldre. Då kan hon vara delaktig i allt det där vi kanske behöver göra för att nå våra nya mål, vilka de nu kan tänkas vara, på samma sätt som hon är delaktig i de mål vi satt upp nu. Hon skall inte behöva ta smällen för mina drömmar.
Jag personligen måste också fundera över varför jag har en viss dröm. Är det för att den skulle berika mitt liv, eller är det i själva verket så att jag gör det jag gör för att fly något annat? Jag har nämligen, om jag skall vara helt ärlig, en tendens att fly hellre än att stanna kvar och ”stå ut” ett tag med något som är jobbigt känslomässigt. Ibland har jag därför fått för mig saker i rent flyktbeteende. Då måste jag stanna upp och resonera lite med mig själv, jobba mig igenom det svåra och komma ut, ofta lite starkare, på andra sidan hellre än att följa den faktiskt falska visionen och fly.
Det här blev en lång utläggning om drömmar och visioner. Mitt råd är att noga tänka igenom vad det innebär, varför man vill göra det och sedan bestämma sig och framförallt: Agera. Det är nämligen stor skillnad på att bestämma sig och att faktiskt agera. Talk is cheap, som man brukar säga… Dessutom skulle jag vilja råda alla att stanna upp och vara i nuet. Vara tacksamma för det som är just nu. Jag kan själv vara urdålig på det, jag lever ofta mer i framtiden och allt jag skall göra sen än att vara här och nu. Det sägs att man aldrig skall vara nöjd för då kommer man ingen vart. Jag håller inte helt med. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vara nöjd med det man har. Om man ständigt jagar något annat, något mer, om det man har inte är nog, kommer man ju aldrig att känna tillfredsställelse. Däremot skall man inte nöja sig med något när man känner att man egentligen vill något annat, att man vill ha ut mer av livet. För mig är det skillnad på detta. Vad jag menar är att man i jakten på att leva sitt liv till fullo måste vara nöjd och tacksam längs med vägen, uppskatta det som är och vad man har, även om man har målet inställt på något mer.
Det här blev något snurrigt känner jag, men jag hoppas att ni ändå fått någorlunda svar på hur jag ser på det här med mål och drömmar.