Vissa stunder blir våra olikheter extra tydliga, mina och makens.
Jag och Alva har varit risiga några dagar, samma urförkylning som alla andra också verkar ha, den där som likt en objuden gäst vägrar att gå. Det känns lite olägligt när vi nu ska ut och flyga och allt, så jag har gjort allt för att vi ska bli friska. Te med honung, varma filtar, vila och nyttig mat. Maken tänker lite annorlunda. Som nu ikväll.
Maken: ”Linnéa, behöver du hjälp med något just nu? Annars sticker jag ut och springer en sväng”.
Jag: ”Nu?! Vet du hur kallt det är? Det är inte nyttigt att andas ner den kalla luften när du springer, och så här dags dessutom, du får inte bli dålig nu när vi ska åka fattar du väl?”
Maken: ”Jag är redan på väg att bli sjuk känner jag, så det är lugnt, jag kan lika gärna sticka ut och springa…”
Ja, ungefär så. Vi tänker inte helt lika alla gånger.