Ibland kan jag önska att jag vore en sån där person som kunde slänga saker omkring mig och vråla rakt ut när jag blir arg. Det skulle varit så skönt. Tror jag i alla fall, jag har aldrig lyckats, fastän jag försökt flera gånger. Då slutar det bara med att jag får koncentrera mig så mycket för att faktiskt komma över spärren och kasta iväg vad det nu är jag har i handen så att ilskan går över. Det är så himla snöpligt.
Smälla i dörrar kan jag däremot. Oj vad jag kan smälla. Problemet är bara att vi inte har så många dörrar i huset, bara in till sovrummen och toaletterna, och det är väldigt sällan jag blir sådär arg i sovrummet eller på toaletten. Det är mer när jag befinner mig i vardagsrummet eller köket som det kan koka över och behovet att kasta saker eller smälla i en dörr kan komma över mig. En gång klampade jag upp för trappan och marscherade in i sovrummet bara för att kunna smälla igen dörren efter mig, men det var inte så lyckat. Trappan har så många steg och för varje kliv upp tog ilskan ett kliv ner. Om jag bara kunde vara lite mer långsint.
Annat var det när vi bodde i lägenhet. Där fanns det dörrar i närheten överallt och det hände till och med att jag tog den som ledde ut av bara farten. Då stod man där sedan med en stängd ytterdörr och undrade vad man skulle ta sig till härnäst, och så fick jag trava ett varv runt huset för sakens skull. Sedan smög jag in igen och låtsades som ingenting.
Martin blir inte så imponerad av mina utbrott, han bara ler lite och väntar ut dem. Man kan ju tycka att det borde reta upp mig ännu mer, till och med så mycket så att jag skulle kunna slänga den där skon eller vad det nu kan vara, men icke. Det är liksom ingen idé, det har ändå ingen effekt. Det är så himla typiskt.
Idag känner jag dock inget behov av att avreagera mig. Idag känner jag livet i mig. Det är mycket härligare!