Denna morgon stod jag en stund och pratade med ett par andra mammor från andra avdelningar vid lämningen på dagis. Vi stod ute och jag frös lite, sådär som man gör när det är -8 grader och man tagit på sig för lite kläder. En av mammorna, som kommer från ett annat land (vilket har betydelse för det jag nu ska berätta om), utbrast i lovsång över den vackra morgonen. ”Ja men fy vad kallt! Hua!”, sa jag så där som man gör eftersom det här trots allt är Sverige och här klagar vi på vädret 340 dagar om året. Mamman från det andra landet tittade milt på mig och pekade på solen. ”Titta, solen skiner, barnen skrattar och det är fredag”, sa hon och log. ”Jo visst, det är ju klart”, sa jag och fortsatte sen, dum som jag är ”Men när det är så här kallt längtar du väl ändå tillbaks till värmen?” Jag förbannar fortfarande min idioti och osmidighet. Vad fan sa jag så för? De andra mammorna nickade ivrigt och tittade nyfiket på mamman från varmare land och förväntade sig säkert, liksom jag, att få höra hur mycket hon längtade tillbaks till ett land där man inte förfryser näsan när man går ut.
”Vet ni, jag tackar varje dag för att jag får bo här i ert kalla land. Kanske kan det någon dag räknas även som mitt. Det är skönt när det är varmt, men jag tar hellre den här kylan än det som väntar mig och mina barn om jag åker tillbaks”, sa mamman vemodigt.
Jag har vett nog att skämmas ögonen ur mig. Jag tror att jag ska klippa av min tunga eftersom den förrädiskt kan få för sig att klampa iväg och säga idiotiska saker. Här står en kvinna framför mig som flytt en verklighet som ligger bortom min föreställningsvärd. Hon har flytt med sina barn och jag vill inte ens tänka på vad som väntat henne om hon stannat eller återvänt. Hon har lyckats få stanna här, hon har papper och hennes barn har många vänner på dagiset där de går, något som inte är självklart i hennes situation. Den här kvinnan kom till dagis denna morgon, tacksam över solen, fredagen och alla glada barn, och vad gör jag? Helt utan perspektivet klagar jag på att det är några minusgrader för mycket för min smak.
Just nu känner jag det lite som att jag aldrig mer ska klaga på svenskt väder. Jag ska bara vara glad och tacksam över att jag är född här, att jag aldrig ifrågasätts på gatorna på grund av mitt utseende och att min dotter kan växa upp utan de konsekvenser många av hennes medsystrar runt om i världen ställs inför på grund av sitt kön. Hon får ha vilken tro hon vill och hålla på vilket parti hon vill. Hon får gifta sig med vem hon vill. Hon har rätt till utbildning. Hon riskerar inte att få bomber över sig under dagen och hon kan sova tryggt i sin säng under natten.
Har ni sett vilken underbar dag det är där ute idag? Solen skiner, barnen skrattar och det är fredag!