Jo jag använder mig av kollektivtrafik (utan förseningar, kors i taket) för att ta mig norrut i landet. Jobbmöten hägrar. Efter en övernattning kommer jag precis hinna med en sväng till stallet imorgon innan jag ska iväg med fina lägerungdomar. Alva får besök av farmor och farfar och ska hinna med både badhus och Borås djurpark så hon är nöjd och belåten.

Nu kör vi, eller hur är det man ska säga?

Jag kan inte helt erinra mig vad jag brukade rita när jag var drygt 3 ½ år gammal, men inte var det mobiltelefoner i alla fall. Jag tror inte att jag ritade fåglar som räcker ut tungan och fastnar med svansen i en flaggstång så att svansen ramlar av ner i en rosa fåtölj heller. Men jag kan ju ha fel. 

Innan klockan slagit sju imorse hade jag bäddat alla sängar, fixat disken som jag helt fräckt  lämnade åt sitt öde igår kväll (tyvärr hade inte ödet tagit hand om den när jag vaknade), dammsugit hela huset och dessutom gått igenom och svarat på mail. Frukost till mig själv och lilltösen är intagen med god aptit.

Sånt tillhör inte vanligheterna vill jag lova och kommer inte att upprepas på  mycket länge hoppas jag. Hushållet gör bäst i att inte vänja sig.

Hos Berglunds har pyjamasen kommit på och filten är uppdragen till armvecken. Håret är fortfarande vått efter en lång och skön dusch. Det slitna ansiktet är insmort i diverse exklusiva krämer. Den osminkade sanningen är ett faktum. Allt är avslappnat och skönt.  Det enda som fattas i soffan är chipsskålen. Är inte den obligatorisk när man kollar på hockey egentligen? Martin tycks inte tycka det, han vägrar att cykla iväg och handla. Jäkla karl man har.

För övrigt verkar vi fängslas av olika saker, min man och jag. Gissa vem av oss som har blicken fäst på tv:n? En ledtråd är att det inte är min man. Han har blicken fäst i jobbpappren. Eller på mig. Som om det skulle kunna kompensera bristen på chips. 

Jag skrev häromdagen om att Martin inte representerar toppskiktet vad gäller bäst klädda på träningsbanorna. Jag känner att jag i ärlighetens namn måste säga att jag själv inte klär mig som ett modelejon när jag drar till stallet heller. Rätt ska vara rätt. Osminkad, oborstat hår och med Martins avlagda tröja ger jag mig ut i regnet för att pussa på en mjuk hästmule. Livet är som det ska vara. 

Alltså, på riktigt, vad är det med folk och kokosvatten nu för tiden? Folk verkar galna efter denna läbbiga dryck bara för att diverse kändisar lagt upp bilder på hur de hinkar vattnet som ska vara fräscht och nyttigt, återställer fuktbalansen gud bevars . Allvarligt, det är inte fräscht. Huruvida det är nyttigt tänker jag inte uttala mig om, men jag betvivlar starkt att det är så fantastiskt som det utger sig för att vara. //Skeptikern