Drabbades igår kväll av det kvävande, hemska tvivlet som lägger sig över mun och näsa som en våt handske och gör det svårt att andas. ”Vad ger vi oss in på?”, ”Gör vi rätt som gör det här?”, ”Hur kommer Alva att reagera på att ryckas upp med rötterna från allt hon är van vid?”, ”Tänk om…” Ja ni förstår kanske hur tankarna gick. Jag kring betänkligheter kring vår flytt helt enkelt.

Det är första gången sedan vi bestämde oss för att göra verklighet av drömmen som jag blivit smått rädd. Hade det bara gällt mig själv hade jag inte tvekat en sekund, då hade jag förmodligen dragit för länge sedan, men det är skillnad när man har ansvar för ett litet knyte också. Det stora hemska ansvaret, att mina beslut påverkar hennes liv, kanske på ett oåterkalleligt sätt, känns ibland övermäktigt. För mig är det det svåraste, och värsta om man får säga så, med att vara förälder. Alla beslut som rör en annan människa i så hög grad som föräldrars beslut rör barn.

Igår kväll var jag nästan beredd att blåsa av hela grejen. Nej det var jag inte egentligen, men det kändes lite tungt en stund. I morse när jag vaknade hade de mörka känslorna blåst över och allt kändes lika roligt och förväntansfullt igen. Antar att det är ett sundhetstecken att man ändå stannar upp och tänker igenom allt några varv till när man gör en sån här grej. Nu har jag fått göra det och kan konstatera att vi gör helt rätt trots allt.

Det enda jag känner mig lite halvt ”missnöjd” med är att det trots allt är kallt och ruggigt på kvällar och nätter på Costa Blanca under vintern. Kontrasten mellan dag och kväll/natt är enorm och jag kan tänka mig att man upplever det ännu kallare i och med detta. Så sett hade jag hellre slagit mig ner på Teneriffa eller någon annan av Kanarieholmarna, där temperaturen är mer jämt behaglig. Men jag får se det som att Costa Blanca inte är fy skam det heller. En avsevärd skillnad mot Göteborg är det i alla fall.