sommarplanering

unnamed (6)Planerar för Alvas födelsedagskalas som skall hållas innan vi flyttar. Det hade ju varit trevligt att kunna ha det utomhus, sommar som det är, men vädret är nyckfullt och eftersom vi inte har någon fast bostad har vi ingen möjlighet till backup, så vi får ha det på Lek och buslandet eller något liknande. Vi har föreslagit en mängd andra alternativ för Alva, som Aeroseum, klättring, bowling, ridning och en mängd andra saker, men Alva säger nepp till alltihop. Eftersom det är hennes kalas får hon bestämma så Lek och buslandet är och förblir det.

Försöker få ihop resten av sommaren också, vi har en mängd utflykter som skall hinnas med. Astrid Lindgrens värld, High Chaparral, Universeum (Alva vill så gärna se utställningen med mammutarna) och så rundvandring på Varbergs fästning (Alva vill se den dramatiserade vandringen), samt utställningen med Bockstensmannen. Alva älskar historia och museum och vi vill självklart uppmuntra detta. En av hennes största önskningar just nu är att få åka till Stockholm och gå på Vasamuseet. Känns inte som att det är helt vanligt för en snart sjuåring, men jag tänker inte tala om det för Alva och riskera att släcka hennes glöd för historien. Tyvärr kommer vi inte hinna med ett Stockholmsbesök i sommar, men vi har lovat att vi skall åka nästa sommar när vi är hemma i Sverige.

BubbiesBubbies i HagaAlla dessa planer kräver påfyllnad av energi och vi valde att vara lite busiga och få den i form av godsaker på ett av de mysiga caféerna i Haga. Bubbies it is! Har ni provat dem? Supergott och så lagom, som en mumsbit av lyx liksom. Läs mer om Bubbies här. Alva kör på chokladkaka, en riktigt stor en. Vi får se om jag kanske måste offra mig och rycka in och sluka den sista biten. Hårt jobb måste jag säga.

Nu skall vi bara försöka få till att Alva hinner leka med sina kompisar så mycket som möjligt i sommar innan hon åker också. Usch, dessa avsked känns rätt hemska måste jag säga. Men, man får inte glömma att vi gör det här för att vi vill, för att vi tror att det blir något bra, en positiv upplevelse. Det kommer bli bra.

Bland bollar och galet folk

Någonstans mellan bollar, kanoner och en galet stor klätterställning med inbyggda rutschkanor befann jag mig för några dagar sedan tillsammans med min man och mitt barn. Vi var inte ensamma och det var rätt kul att iaktta de andra besökarna. Ja de vuxna sådana i alla fall.

Somliga var galna och lika taggade som barnen på att härja runt som små klätterapor och kasta sig ut för rutschkanorna utan någon tanke på morgondagen eller vad eventuella brutna ben skulle innebära. Som jag till exempel. Sedan fanns det andra som satt och sippade kaffe, uppklädda till tänderna och hela sminkväskan i fejjan. Återigen andra satt djupt försjunkna i arbete bakom en laptop. Min man till exempel. De oroliga mammorna som förmanade barnen var såklart där, medan de oroliga papporna troligtvis hade stannat hemma.

Den som ändå gjorde störst intryck på mig var ändå en farsa som med en bebis i famnen rusade runt som en vettvilling och ropade på bredaste skånska till sin son som var några år äldre än bebisen att när han låg i lumpen ”då var jag i min själ bäst av alla på sådana här hinderbanor”, det vill säga det lät ungefär så här ”deo vau jeau i min sjäul best aou alla peo sona häur hindeurbeanour”, eller nåt. Pojken svarade med att bombardera honom med mjuka bollar ur en bollkanon och pappan satte i med att öppna en eld jag aldrig skådat mot ett litet barn ackompanjerat av lämpliga ljudeffekter. Pojken bara skrattade och kastade sig med en apas smidighet ner ur ställnignen och upp i något som kallas för Vulkanen. Pappan satte efter, fortfarande med bebisen på armen, och var snart uppe på toppen. Där satte sig pojken i pappans knä och med ett vrål som troligtvis gjorde bebisen döv for de utför en såpass brant rutschkana att jag hade tvekat att åka där själv. Vart barnens mamma var vet jag inte. Hon kanske slocknat av lugnande tabletter eller något, vad vet jag. Jag kan i alla fall inte klaga på pappans engagemang.

Alva var i sanningens namn inte mycket sämre hon. Knappt hade hon hunnit ner innan hon försvunnit längst upp i nån annan ände av klätterställningen igen, ivrigt uppmanande att jag skulle följa efter.

Jag måste säga att det var en allt igenom trevlig dag, trots att jag kanske är ett år eller två för gammal för nämnda strapatser.