Jenny Strömstedt har så rätt i att gemenskapen är förljugen

Jenny Strömstedt har skrivit mycket bra, hon är en oerhört klok kvinna som ofta slår huvudet på spiken, men det här är något av det bästa jag läst av henne.

Som en människa med bakgrund i religiöst organiserade grupper vet jag ett och annat om det hon beskriver. Jag var inte någon värdig medlem i gruppen eftersom jag ständigt ifrågasatte och tänkte själv. Inte heller jag trodde den guden församlingen presenterade kunde vara en sådan skitstövel som han måste vara om han krävde vad församlingens äldste sa att han krävde. I så fall ville jag inte vara med, inte tillbe. Inte tro. Min barnatro lämnade mig och jag blev ateist. Lämnade det galna och snedvridna. Jag hade tur eftersom jag inte behövde lämna min familj, då delar av den aldrig hade trott och den av mina föräldrar som tillhört församlingen lämnade den tillsammans med mig.

Jag vill stämma in i ett rungande AMEN till Jennys text. Sällan har jag mött en sådan förljugen gemenskap som hos de påstådda kärleksfulla vännerna i församlingen. Sällan har jag mött så många ensamma människor mitt i en församling som påstår sig vara ens familj. Nej,  låt oss nu hylla kärleken och livet och alla de som vågar leva på det sätt deras hjärtan säger är det rätta.