Det går inte att säga annat än att kvällarna här är magiskt sköna. Ljummen luft som går att andas (inte så hög luftfuktighet) och glada människor som är ute och rör på sig. Vi vill såklart inte vara sämre vi, så varje kväll tar vi en kvällspromenad nere vid havet. När man bor granne med Medelhavet går det bara inte att låta bli. När det var som varmast gick vi och strosade i  vattenbrynet och lät vattnet svalka våra fötter. Idag har det varit mer behagliga temperaturer, även om det under eftermiddagen passerade 30 grader. Nu ikväll har det bara varit 26 grader, alldeles lagom med andra ord.

Vi gick en sväng bort till hamnen och satt ute på piren när solen gick ner. Ljuset var så fint och jag kände tacksamhet över att få uppleva den där stunden ihop med mitt barn. Hon var glad och nöjd och då är det nästan svårt att vara annat än nöjd själv också. Annat var det tidigare idag. Då var allt fel och dumt och tråkigt. Inte ville hon vara på stranden, det var för kallt i vattnet (!!), det var för varmt på land, det var för mycket sand, ingenting var bra. Det lilla barnet kunde inte förstå varför vi inte hyrt en bostad med pool istället. Och här är man själv glad över att vi har ungefär 30 sekunders promenad till Medelhavet och en härlig sandstrand liksom…

Nu sitter vi och myser i soffan med varsin dator i knät och är rätt så asociala. Ibland får man vara det också, även om Alva tycker det är lite väl mycket av den varan. Inte så att vi är asociala som familj, men hon saknar att själv kunna springa iväg till sina kompisar. Hemma i Göteborg har hon mycket större frihet när det gäller sådant. Här måste vi följa henne överallt, det går inte an att hon ränner runt i stan själv. Nu känner hon några barn här nere som hon kan leka med, men det blir mycket mer uppstyrt eftersom vi måste vara med, det är en av de få negativa sidorna med det här livet. Det hade nog varit lite lättare om hon antingen varit äldre och faktiskt fått lov att gå själv, eller yngre så att hon hade uppskattat att leka på lekplatserna. Det gör hon tyvärr inte nu, de flesta är för mycket mindre barn och de andra tröttnar hon väldigt snabbt på de också.

Snart drar skolan igång och livet övergår i vardag igen. Vi ser med positiv förväntan fram emot att se hur livet ter sig här nere då. To be continued…