Jag älskar film (gärna på bio) och tv-serier. Älskar! Med detta sagt går jag genast och utan pardon vidare till ett dilemma jag ställs inför inom området film och tv. Jag finner mig delad, kluven skulle man kunna säga, mellan två sidor hos mig själv. Å ena sidan vill jag gärna vara lite djup och kulturell, i alla fall låtsas. Jag uppskattar grafik, kamerasvepningar, klippning av mästare och skådespeleri på hög nivå. En film, eller serie, där man sveps med, där man är hudlös, där ens murar bryts ner, där man inte kan värja sig för det genialiska är på sätt och vis en magnifik upplevelse. Men så kommer vi då till den andra sidan.
Det är nämligen så att när jag ser på film eller serier så vill jag bli underhållen. Jag vill glömma verkligheten, rymma från den en stund. Jag vill roas av snabba och smarta dialoger, jag vill rullas in i en fantasivärld utan att behöva svara när det knackar på verklighetens dörr. För mig finns inga behov av att bli påmind eller upplyst om hur verkligheten ser ut, om att det minsann inte är så trevligt där ute i världen, om de fasor och den tortyr människor världen över utsätts för. Om det mörker som omsluter många människor. Nej, när jag ser på film eller serier vill jag svepas in i ljus. Gärna spänning, men den skall inte vara av det mörka slaget. Inte av ”så här är det”-slaget.
Missförstå nu inte. Jag behöver inte fluffa omkring på små rosa fantasimoln a la ”Sex and the City” eller ”Vänner” så fort jag sätter på tv:n, även om jag absolut gillade Vänner som serie. Rent teoretiskt gillar jag Schindlers list, Blood diamond, Captain Philips, Hotel Rwanda och liknande, eftersom de är fantastiskt välgjorda och visar prov på mästerligt skådespeleri, såväl som uppmärksammar viktiga och sanna historier. Men det är just det som är felet med dem. De trasar sönder mig. Får mig att vilja vråla rakt ut i förtvivlan. De underhåller mig inte, de gör mig uppfylld av vanmakt och frustration, av ilska och rent av vansinne. Sådana känslor är för mig endast destruktiva, de gör mig handlingsförlamad. De öppnar inte mina ögon, de gör att jag vill blunda hårdare för att orka med. Mina ögon är för övrigt vidöppna för verkligheten utan hjälp av visuella medel.
Så. Hur gärna jag än vill hänga med i den mer kulturella svängen och se djupare filmer med ”mening” så vill jag det ändå inte. Jag vill känna mig lätt till sinnet när eftertexterna rullar. Jag vill se saker som Suits, White Collar, Downton Abbey, Mr Selfridge, eller stämningshöjare som The Holiday, Eat Pray Love och annat i genren chic lit. Äventyr/komedi/fantasy som tex Pirates of the Caribbean, Lord of the rings eller Avatar går också bra, liksom fantastiska Oceans Eleven-filmerna och annat i liknande tappning.
Nu har jag ett problem. Hela ovanstående utläggning är egentligen bara en långdragen inledning på en fråga till er läsare. Jag ligger hemma och är sjuk, hostar och är febrig och eländig. Orkar inte med så mycket annat än att surfa runt och göra ingenting och just titta på film/serier. Problemet är att det inte finns något kvar att se (klart det gör, men vad?) och jag behöver hjälp. Om ni utgår från ovanstående omständliga beskrivning av vad jag gillar (och helt väljer bort saker som CSI, Sons of Anarchy, Modern Family, How I met your mother och liknande som i mina ögon är helt meningslöst och uteslutet) vad skulle ni då tipsa mig om? Jag har alltså sett alla avsnitt av Suits, Mr Selfridge, Downton Abbey, White Collar, House of Cards, Orange is the new black, Breaking Bad (som jag gillade pga suveränt skådespeleri men annars ogillade), Mad men, Bones (gillade inte) och Solsidan.
Hjälp!
