Återigen vill jag hänvisa till ett av Fredrik Backmans inlägg och uppmanar samtidigt min man: Läs och lär my friend, läs och lär!

 

Vi har mina svärföräldrar på besök och i söndags satt vi och tittade lite på det där humorprogprogrammet med Martin Timell som programledare, Offside eller något sådant tror jag att det heter. Det har med sport att göra i alla fall.

Denna gång var bland annat en brottartjej med som gäst, fråga mig inte vad hon hette. En av frågorna som rörde henne var att hon blivit inbjuden att delta i OS, men med en väldigt udda restriktion. Hon var nämligen tvungen att ta guld för att få medverka.

Nu undrar ju jag då hur de tänker där? Om hon nu är med och inte tar guld utan, låt oss säga silver, vad gör de då? Diskar henne i efterhand? Ogiltigförklarar tävlingen? Vad?

Igår satt jag förundrad på spårvagnen och funderade på vart alla föräldrar var. Det var väldigt tydligt att vagnen var full av små barn som var på väg till sin allra första skoldag, men många av dem, för att inte säga de flesta, var ensamma. De satt och såg helt bleka och förskrämda ut, jag ville nästan gå fram och fråga om jag skulle följa dem.

Är det vanligt att man släpper iväg sina barn till sin första skoldag helt själva, när det dessutom innebär att man måste åka vagn genom stan för att ta sig dit?

Ponera att du har en värdelös mobilkamera men himla snygga naglar som du ändå vill ta kort på. Då kan det se ut så här:

Dagen efter helgen då jag hållit i tre kalas på två dagar är jag minst sagt mör. Men trots detta är jag glad att vara tillbaka på salongen för en ny arbetsvecka. Det är något visst med att låsa upp på morgonen och titta på salongen och veta att alltihop är mitt.

Sista kund idag var Panos, som i baddräktskungen. Han går till oss på salongen för tandblekning och ansiktsbehandlingar, alltid lika roligt att ha honom här.

Nu ska jag hem och sova mig pigg innan morgondagen stundar med en ny heldag på salongen.

Jag läser Fredrik Backmans blogg (fantastiskt rolig) och där poneras det en hel del. Jag tänkte stjäla hans tugg och ponera lite jag med. Jag sätter mig alltså vid datorn med en himla bra idé till ett inlägg i huvudet och lägger fingrarna på tangentbordet. Men så, som i ett slag, är allt borta. Huvudet blir helt blankt. Inte en enda klyftig liten susning kommer fram, faktiskt inte ens en dum susning. Ingenting.

Så, vi kan säga så här. Ponera att du gick och la dig ungefär sex timmar innan du måste gå upp. Efter två timmar i bingen vaknar du av en karatespark rätt i fejjan och inser att du har en treåring liggande bredvid dig. Inte lugnt och fridfullt sovande utan vilt sparkande och fäktande. Som den goda och förstående mor du är inser du att barnet kanske drömmer hemska drömmar och du måste därför se till att lugna det. Det tar ungefär en halvtimme. Därefter somnar du om och sover två timmar till. Då vaknar du av att du åker i golvet eftersom barnet har lagt sig helt på tvären i sängen och du omedvetet flyttat dig längre och längre ut mot kanten för att inte störa det nu fridfullt sovande barnet. Du kravlar dig upp och somnar om igen. Efter en timme vaknar du igen av att barnet gapar efter välling, visserligen till barnets far men det är svårt att sova bredvid gapande barn. Du ger upp hoppet om att få sova mer och går upp med barnet och låter den arma fadern sova vidare. Du leker, dansar och läser under ett par timmar och har ingen brådska eftersom förskolan har stängt för studiedag. Samtidigt planerar du hur du ska hinna städa och planera för de tre kalas som ska hållas i huset under helgen. Helst ska du hinna jobba under dagen också med en treåring springandes runt benen. När barnet har fått frukost och tagit på regnkläder och gått ut för att leka med en kompis sätter du dig framför datorn för att skriva ett fyndigt blogginlägg som du har i huvudet. Ungefär då inser du att du har missat att äta frukost själv. Hjärnan stänger plötsligt av i ren protest.

Ponera att det är svårt att funka utan sömn och mat men med ett stort påslag av krav och stress. Så kan vi ponera.

Någon sa något till mig igår som gjorde att jag företagit en nödvändig självrannsakan. Det handlade om att vissa personer vet vilka knappar de ska trycka på för att få igång mig och att jag i de fallen är lättmanipulerad.

Jag har alltid smickrat mig själv med att jag inte går att manipulera alls. Att jag inte faller för tryck och att ingen får mig till något jag inte själv vill. Är detta alltså en felaktig bild jag har av mig själv?

Efter mycket grubblande har jag kommit fram till att det troligtvis är så här: Det är ganska lätt att genom att säga olika saker till mig kan man få mig att börja fundera och analysera saker. Jag vill gärna tänka igenom vad som sägs och händer för att se om det är något jag borde ta till mig eller om det är något som jag borde ändra på. Jag vill utvecklas och jag vill gärna försöka bli bättre på att hantera olika situationer och för det krävs att man tänker till lite ibland.

Att jag börjar fundera och analysera saker betyder dock inte att jag nödvändigtvis tar till mig det hela i slutändan. När jag vänt och vridit på saken ett tag kan jag mycket väl förkasta allt som osant eller oviktigt. Och jag håller fast vid min självbild att man inte kan få mig till något jag inte vill. Visst kan jag anpassa mig och kompromissa, men det är i så fall ett eget beslut, inget som kan manipuleras fram. Jag är tvärtom rätt egensinnig och borde kanske ibland lyssna mer på folk istället för att bara tänka igenom det ett tag och sen ändå göra som jag själv vill.

Kontentan av denna självrannsakan är att det är sant att jag lätt går igång och börjar analysera det som sägs, särskilt om man vet vart man ska sätta in stöten så att säga. Däremot är jag rätt orubblig vad gäller mitt eget agerande i slutändan. Hur jag gör är mitt eget beslut även om jag kan välja att göra som någon annan säger för att det passar mig bäst. Jag har levt ett rätt hårt liv och det har lärt mig hur jag ska överleva. För mig handlar min överlevnad om att vara självständig och att inte inte följa andra blint utan att tänka själv. Själva tänkandet och att analysera har alltså en viktig roll i det sätt jag valt att överleva.

Så är det.

 

Datumet den 17:e augusti, är mycket speciellt. Det hände något mycket stort då. Något vi väntat på och sett fram emot länge. Ett nytt liv.

Vi jublade och gladde oss över detta tillskott till vår nation. Vi såg med iver och förväntat framtiden an. Vi förstod ju att det var någon som var ämnad att bli något stort som tagit sin plats i världen. I våra hjärtan visste vi att vi under återstoden av våra liv skulle förbli obrottsligt lojala mot det nya livet.

Vi välkomnade vår Alva till våra liv.

(Trodde ni jag menade Viktoria och Daniels bebis som annonserade sin framtida ankomst? Nej nej, helt fel. Men visst, stort grattis till dem också förstås!)